En mycket vilsen reseblogg

Ett oväntat möte

Publicerad 2013-08-04 11:03:00 i Allmänt, Erika,

Utdrag från anteckningar den 17e juli
 
Vi kom till Xiapu en sen eftermiddag. Rykten om en av Kinas finaste leråkrar hade dragit oss dit. Utöver det visste vi egentligen ingenting om byn. Vi fick lift med en bonde bort till åkrarna från busstationen. De skulle ligga precis vid ett högt berg. När vi kom dit såg vi till vår förvåning bara vatten. Senare visade det sig att det bara var ibland som tidvattnet visade upp leråkrarna. Vi hade ingen sådan tur. Hur som än var bestämde vi oss för att titta runt i byn. Det var en pittoresk liten by där hälften av invånarna i byn höll på med jordbruk och den andra halvan höll på med fiske. Vi började ta oss upp för berget för att kolla på utsikten. Runt en krök dök en tant upp. Hennes rygg var krökt, som efter årtionden av slitigt arbete och hon hade ett stort skäggstrå mitt på hakan. Hon undrade om vi letade efter ett ställe att sova. När hon efter flera övertalningsförsök förstått att vi inte var på jakt efter något boende började hon började berätta om sitt liv. Hon berättade om byn, vattnet, leråkrarna, hostel som hon drev, hennes man och om hon aldrig hade lärt sig läsa. Halva samtalet fördes på mandarin och halva på hennes dialekt. En dialekt som var helt oförståelig för oinvigda. Efter en kvart tackade hon för sig och gick. Vi började gå upp för berget igen. 
 
Plötsligt dök tanten upp igen. Flämtandes fick hon fram att hon visst tyckte att vi borde stanna för soluppgången. Hon hade hämtat en bok med bilder och visst var det vackert. Någonstans i hennes resonemang så började allting låta som en bra idé. Jag vet inte vad det var som det lockade mest. Den märkliga tanten eller soluppgången över bergen. Vi bestämde oss för att ta in över natten. Hon visade oss runt. Det var bara hon och hennes man som bodde där. Vi hamnade i ett rum bredvid deras kammare. I rummet fanns bara en säng och en taklampa som dinglade ensamt. Försiktig frågade jag om de möjligtvis hade en kudde och lakan som vi kunde låna. Det hade hon, någonstans, själv använde de sig tydligen inte av det. Hon tog fram ett överlakan och en kudde gjord av en vaddsamling som omringades av platta träplankor. Det hela hölls ihop med gummiband. Överallt var det smuts och två stora spindelnät hängde i taket. På stället fanns varken elektricitet eller rinnande vatten. De hade en generator som de brukade använda på kvällarna och vattnet hämtade de från stranden nedanför. Toaletten var ett utedass ett tiotal meter från stranden. Kanske hade det här inte varit en sådan himla bra idé ändå, men jag vet inte, det var någonting där. En känsla som gjorde att vi bara inte kunde åka vidare, inte än. 
 
Vi började gå tillbaka in till stan för att hitta någonting att äta. Byborna satt utanför husen. De spelade kort, flätade hår, lappade hål och skalade majs. Att det var så mörkt att de knappt kunde se varandra verkade inte bekymra dem. Längs med gatan dök plötsligt tanten upp igen. Frågade om vi var hungriga och gick direkt in i ett av husen för att få oss någonting att äta. Vi hamnade i ett enkelt kök, alldeles vid gatan. Ryktet spred sig. Byborna stannade till utanför fönster och dörrar. Hela köket fylldes med människor. Så fort vi talade spred sig våra ord som en djungeltelegraf längs med gatan. Alla deltog i diskussionen. Morgonen därefter när vi vandrade till busstationen hörde vi "där är de svenska utlänningarna" flera kvarter bort från där vi då befann oss. Det bjöds på hembränt vin, frukter av alla dess slag och kryddiga skålar med nudlar. Klockan hann bli sent innan vi bestämde oss för att promenera hem, Sofia, tanten och jag. 
 
Ficklampans sken lyste upp bergstigen framför oss. Ingenting annat syntes i mörkret. Jag hoppades att det inte skulle finnas allt för många insekter i närheten redo att äta upp mina tår och allt det där. När vi kom fram till sänkan hörde vi röster i mörkret. Några utvalda få hade samlats på stranden dit vi blev nedkallade. Det bjöds på mat, frukt och historier om hur det en gång hade varit. Sent, sent stannade vi innan vi smög oss upp till vår hårda plastsäng för att sova. Det är få gånger som jag har upplevt ett sådant lugn. Jag undrar vad deras drömmar är. Drömmer de om samma saker som vi gör? Vad har de för livsmål egentligen? Jag undrar över om de är nöjda med sina liv. Jag undrar varför jag så instinktivt tänker att mitt liv är bättre än deras. Tänker att det ändå måste vara skönt att varje dag med en självklarhet göra samma sak som dagen innan. Att fokusera på att jobba för att hela gruppen skall ha det bra, inte förstöra för varandra. Vi är trots allt det enda vi har. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

The crazy chinese fanclub

Två ovanligt muskulösa lyxförpackningsbrudar som försöker hitta lyckan i öst.

dagar kvar till avfärd

Follow on Bloglovin

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela