Ingen fest som ett kazakparty
Utdrag från anteckningar den 7e augusti
En dålig telefonlinje hade meddelat domen. Den knackliga engelskan i andra änden meddelade att vanen äntligen var lagad, åtminstone tillräckligt mycket för att åka vidare, men att klockan var mycket och att vi inte skulle kunna åka vidare förrän någon gång imorgon. Vi hade anlänt till geercampet redan klockan sex efter en lång väntan i vanen vid den mongoliska sidan av gränsen i chaufförens jakt på nya passagerare. Det var egentligen bara tänkt som en kort påfyllning av nudlar, mjölkte och sedvanlig mongolisk uppdukning med tio sorters småkakor, friterade brödbitar och egenproducerad gömma-i-fickan-äcklig stenhård getost, men när det var dags att köra iväg igen startade inte bilen som planerat. I takt med att mörkret föll dunkade våra hjärtan snabbare. Hur i hela världen skulle vi ta oss därifrån? Vi var strandade mitt ute i ingenting, med många mil till närmaste stad och utan några som helst möjligheter att kunna kommunicera det vi ville till de omkring oss. Det fanns bara en sak att göra. Gilla läget och sätta hela vår tilltro till att allting skulle lösa sig på något sätt. Det gör det alltid. Det skulle göra det den hör gången också.
Totalt var det en samling av fyra geerer och ett kazakstanskt vinterhus i lera. Runtomkring samlingen var det enda man kunde se den oändliga stäppen och bergen som långt borta letade sig upp längs med horisonten. Geerernas insida var klädda i vackra broderade röda och blåa längder. Vi hamnade på en madrass som täckte mer än halva geeren som vi befann oss i. Det dukades upp med ny mat. Mer mjölkte, nudelrätter och flera fat med benbitar. Vad som sedan följde kan jag nog fortfarande inte riktigt formulera, ens för mig själv. Aldrig har jag sett någonting liknande i hela mitt liv. Köttslamsor slets av med tänderna. Någon filade vant ned naglarna med en stor köttyxa. Någon petade sina tänder med tänder med nyutkarvade benflisor. Någon startade ett spel med en tärning som de just karvat av en benknota. Det var som att alla fördomar jag någonsin haft om mongoler gick i uppfyllelse samtidigt. Det var för bra för att vara sant.
Efter maten dukades det upp i litervis med öl och vodka som köpts in i vår ära. Det skålades och när vårt sällskap inte tyckte att vi drack tillräckligt snabbt tvingades vi dricka både en och två skålar för att komma ikapp. Den som var mest hetsig med att vi skulle dricka var en kvinna i 50 års åldern. Ganska snabbt tvingade hon oss också att kalla henne mammaskaya. Innan kvällen var slut skulle vi hinna få både en mammaskaya och en tandlös pappaskaya. Det stämdes upp till sång. Myndigt och stämningsfullt på ett sätt som bara mongoler och kazaker kan. Sedan var det vår tur att sjunga. De ville höra vår nationalsång och vi klämde i och hamnade av misstag i ett virrvarr av fjällfeta kor som dricker för mycket cocacola och i tappra försök i att hålla god min. Plötsligt, vid ett toalettbesök i en grop bakom en tegelsamling, upptäckte vi att det hade blivit natt. Hela himlen kokade. Överallt gnistrade stjärnor och nyansskillnader i grönt, rött och guld. Det var det absolut vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv.
Mammaskaya hade en fruktansvärd baksmälla morgonen därpå. Efter sedvanliga mängder av mjölkte dukades det därför upp med, enligt henne, världens bästa medicin för hennes bankande huvud. Mer vodka och mer öl. Vi försökte in i det sista förklara att öl och vodka var det absolut sista vi var sugna på klockan tio på morgonen, men fick vad som på kazak nog betydde, reda på att vi inte hade mycket till val och sedan satte hela cirkusen alltså igång igen.
Det stämdes upp till ny sång och dans. Vi blev återigen ombedd att sjunga och med gårdagens så fatala text-misslyckande med "du gamla du fria" sjöng vi "17 år" av Veronica Maggio några gånger istället. Mitt upp i allt detta kom ett par hashrökande dammiga ryttare förbi geeren. Medan det dukades upp både mjölkte och köttbenen till gästerna kom någon på att det vore kul om de två svenskorna provade att rida lite. Stackars, stackars ovetande hästar. De, likt oss, hade inte en blekaste aning om vad som komma skulle.
Strax efter halv tre kom vanen tillbaka från gränsen med fyra nya passagerare som också skulle med upp till Olgii. Våra värdar försökte engagerat övertala oss att stanna i några dagar till, strunta i våra Olgiiplaner och istället följa med sönerna som var lastbilschaufförer och se hela Mongoliet, Ryssland och Kazaktstan från lastbilarnas fönster. Det var mycket i den tanken som lockade, men då vi var tvungna att vara tillbaka i Kina redan två och en halv, max tre veckor senare avböjde vi erbjudandet och tvingades därefter dricka upp det sista av vodkan. Mammaskaya sa att vi nu, åtminstone, skulle kunna sova gott under resan.
Tre toapauser därefter, samtidigt som vanen skumpade iväg över slätten vinkade vi farväl åt mammaskaya, pappaskaya och alla våra nya vänner. 24 timmar senare var vi äntligen på väg igen. Nu har vi sett allt, tänkte vi. Konstigare än såhär kan väl knappast det här landet bli, tänkte vi igen. Återigen visste vi alltså inte hur fel vi hade.
