Steg 1
Vår väg till Mongoliet började redan i Beijing. Mystiken med det stora obekanta landet i norr, som ligger så nära men ändå så långt bort, kallade på oss. Jag vet egentligen inte var det var som kallade, men vi var helt enkelt tvungna att ta oss dit. Sagt och gjort. Någon av oss spenderade dagar framför datorn och letade efter information. Till slut hittade vi en guide som sa att han hade en chaufför som skulle kunna ta oss ut i vildmarken, långt upp i nordväst. Vi begav oss till mongoliska ambassaden för att ansöka om visum.
I Beijing håller de flesta ambassaderna hus i det exklusiva ambassaddistriktet runt Sanlitun. Vi hade varit där en gång tidigare på nationaldagsfirande på svenska ambassaden, men hade ingen som helst uppfattning om var den mongolska ambassaden skulle ligga. Enligt huvudväxeln skulle den gå att hitta bara några meter från den amerikanska ambassaden. Till slut, efter att ha provat vår lycka vid två av de fyra amerikanska ambassaderna i Beijing, hittade vi rätt.
Vi hade förberett oss väl och både skrivit ut och fyllt i två olika exemplar av visumansökningar som vi hittat på internet. Senare visade det sig att båda ansökningarna var felaktiga och vi fick fylla i ytterligare en ansökning på fyra sidor. Fyra dagar senare kom vi tillbaka. Kontoret har av någon outgrundlig anledning bara öppet mellan 16-17 vissa eftermiddagar i veckan och då vi inte hade någon önskan om att ta oss tillbaka till ambassaden, mitt i tentaplugget, var vi måna om att komma dit i tid. Vi hamnade långt fram i kön. Där slutade vårt flyt. "Var är er betalning?" undrade en barsk röst i luckan. Tydligen så är det väldigt ovanligt att man gör som i Sverige och gör en direkt betalning till ambassaden. Istället skall man göra en insättning till ambassadens konto och vid uthämtningen visa upp ett kvitto på att transaktionen är genomförd. Vi börjar gå mot banken, 10 minuters gångväg bort, fortfarande ganska lugna. Det är inte förrän vi tjugo minuter över fyra träder in på banken och ser att den är så full att det knappt finns plats att sitta som stressen börjar fylla upp varenda nerv i hela min kropp. Hur i helvete skall vi hinna både göra betalning och dessutom ta oss tillbaka till ambassaden innan klockan blir fem.
Kvart i fem kunde jag bara inte hålla mig längre. Jag sprang upp i luckan och skrek att vi helt enkelt bara måste få hjälp. Kineserna tjurade och sa att vi måste vänta på vår tur men efter några minuters tjatande så får både vi och ett franskt par som också anlänt till banken hjälp. Det tar tid och mitt hjärta slår i samma takt som visaren slår ett nytt slag. Nu hänger allt på sekunderna. Fem minuter i fem var kassörskan äntligen klar. Jag, som aldrig varit någonting av en löpare, håller våra väskor och shoppingkassar och Sofia, som alltid varit något av en löpare, rusar iväg mot ambassaden. En parkeringsplats, över en stor väg, genom en korsning och en hel allé senare ser jag henne långt borta. Hon gör tummen upp. Hon hade hunnit precis ögonblicket innan det att luckans gardin hade dragits ned. Kusten var klar och med nya visumstämplar vandrade vi hem genom staden. Äntligen var vi på väg.
