En omöjlig kärlek
Det hela började med att den myndige nationalparksvakten vars geer vi bodde frågade om jag inte hade lust att gifta mig med hans äldsta son. Det var inte första gången under den vistelsen i hans park som han sagt att vi, enligt parkvaktaren själv, var en bra match. Jag vet inte vad den tanige kazakstanske sonen som jag aldrig växlat ett ord med tänkte om den saken, men jag hade då inte minsta strävan efter att spendera resten av mitt liv som en geerfru och ännu mindre med honom. Vad som därefter följde var en besvärande tystnad. De tidigare gångerna han hade fört giftermål på tal så hade det varit tydligt att han sagt det på skämt. Nu satt han med ögonen stirrandes rakt in i mina. Han väntade på ett svar. Ehm...jo, du förstår...det går inte...för att...sofia och jag är ett lesbiskt par, inte systrar som vi sa tidigare, var allt jag kunde haspla ur mig. Hela geeren stirrade förvånat på oss medan vår guide översatte vad vi sa. Det var som att orden var för stora och konstiga för att tas in. De har aldrig hört om någonting sådant tidigare, förklarade guiden. I Mongoliet har vi inga sådana människor, fortsatte han. I samma ögonblick som orden lämnade hans mun vet jag inte om de var de eller vi som såg mest förvånade ut. Det var som att vi mitt i den brokiga blandningen av geerer, mjölkte och torkat kamelbajs hade glömt bort var vi befann oss någonstans. Men hur funkar det? Vad handlar det om egentligen? Översatte guiden. Kärlek, såklart, klämde jag ur mig. Kylsigaste svaret i världshistorien. Till slut verkade det i alla fall gå upp för nationalparksvakten vad vi försökte förmedla. Han såg fortfarande förbryllad ut och pekade istället på sin yngsta dotter på 12 år. Kan du inte ta henne istället då? sa han medan han skakandes på huvudet försvann ut genom geeren.
