En mycket vilsen reseblogg

I ett ingenmansland, en muta senare

Publicerad 2013-09-03 13:39:00 i Allmänt, Erika,

Utdrag från anteckningar 12e augusti

Har vi berättat om karantänen? undrade vår översättare, en kazakstansk 23 åring som just tagit examen som ryska- och engelskalärare. De hade de såklart inte. Månaden innan hade det spridit sig en smittsam djursjukdom och tusentals djur hade blivit sjuka och antingen dött eller avlivats. Nu var smittan under kontroll, men karantänen skulle hålla i sig fram till början av september, för säkerhets skull. Varför berättar ni det här nu? Till slut berättade de att vi eventuellt skulle bli stoppade av polisen och i så fall behöva uppge att vi var på väg till Ryssland och inte till Altay-bergen, vår riktiga destination, mitt i karantänens hjärta. Är det här verkligen säkert? undrade vi igen, rädda för svaret som skulle komma. Ja, jo, men det är det. Helt hundraprocentigt säkert. Om och om snurrade en endaste tanke runt i mitt huvud. Hade vi tagit oss vatten över huvudet den här gången?

Vanen, en sovjetisk gammal ambulans som lämnats kvar, dundrade fram genom terrängen. Vi hade vikt av från den asfalterade vägen redan tjugo minuter från avfärd och fortsatt ut över slätten. Inga bilar eller andra livstecken syntes till. Vi var helt ensamma mitt ute i ingenting och försvann bara längre och längre bort från civilisationen. Plötsligt krängde bilen till och vi saktade in vid en avspärrning. Chauffören gick ut för att prata med mannen som stod mellan oss och vårt mål. De pratade mycket och länge och därefter gjorde chauffören ett tecken till vår guide. Han såg besvärad ut och frågade därefter om vi hade 10000 mongolska på oss. Sedeln passerades därefter vidare till mannen som efter att ha kastat både en och två blickar bakom axeln, öppnade avspärningen så att vi kunde passera igenom. Så gick det alltså till när jag betalade min livs första, men inte sista, muta.

Ett konstigt ljud small till under bilen. Chauffören kastade en snabb blick mot baksätet och kastade sig sedan ut ur bilen. Han såg blek ut under solbrännan. Först då insåg vi allvaret. Under bilen hade en av bilens två tankar gått sönder. Tillsammans hjälptes vi åt att tömma vattenflaskor så väl som ölflaskor för att ha någonting att fylla upp bensinen med. Guiden försäkrade oss om att det med all säkerhet inte var någon som helst fara, vi hade ju faktiskt en tank till. Men om den också går sönder då? undrade jag. Då gav han mig en lång blick och fortsatte med en dämpad röst. Det vill jag helst inte tänka på. Jag vet inte vad i det där som skulle vara betryggande. Det var ingenting som jag uppfattade i alla fall. Varje gång bilen guppade till ordentligt eller gav ifrån sig ett konstigt ljud sprang en ilning nedför min ryggrad. Från och med det ögonblicket kunde vi inte göra annat än att hoppas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

The crazy chinese fanclub

Två ovanligt muskulösa lyxförpackningsbrudar som försöker hitta lyckan i öst.

dagar kvar till avfärd

Follow on Bloglovin

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela