Om en geer
Utdrag från anteckningar den 15e augusti
Det är märkligt hur man kan få en så stark inblick under en sådan kort period i en plats, i ett liv som är så totalt annorlunda mitt eget. Det är så mycket jag vill förklara. Mystiken och fascinationen i allt vi såg och hörde Det är så frustrerande. Jag vet inte vilka ord jag skall välja för att ni verkligen skall förstå. Jag vet inte ens själv om jag förstår. Det är så mycket som jag inte ens vill förstå. Ofta fylldes jag med känslan av att jag bara ville ruska om dem allihop. Hur kan det fortsätta fungera på det är sättet? Kan ni verkligen tänka såhär? Jag vet att jag missbrukar att säga att det var som att kliva in i en helt annan värld, men här... Ibland kändes det som att vi befann oss på en helt annan planet.
Framför allt är det könsrollerna som känns så fruktansvärt bakåtsträvande. Visste ni att i Mongoliet är normen att kvinnor gifter sig någon gång mellan 17-22? Om man som kvinna inte har gift sig innan man är 25 så betraktas hon som ointressant och kommer att få leva hela sitt liv som ungmö och hjälpa till hemma hos föräldrarna. En man däremot, blir bara bättre och mer respekterad med åren. Kvinnor har liksom ingen plats alls. Deras uppgift är att städa, laga mat, föda många söner och passa upp på männen i hushållet. Skulle en kvinna vara universitetsutbildad vid giftermålet får hon i 9 fall av 10 att sluta jobba och passa upp hemmet, trots att manen inte har någon utbildning alls.
I geeren där vi bodde i några dagar var det väldigt tydligt. Familjen hade 7 döttrar och 1 välsignad son. Döttrarna sprang som skott och skötte alla hushållssysslor, medan den välsignade sonen drack mjölkte och spelade kort med de andra männen. Om en dotter satt ned vid braskabinen för att vila och en av hushållets män dök upp var dottern tvungen att flytta sig från brasan och istället sätta sig ned i kjoltyllen på det kalla jordgolvet, långt bort från den värmande elden.
Nomadlivet är också ganska långt från min verklighet. Ibland är det bara en geer, ibland en geersamling på 3-4 geerer, hundratals mil från närmaste stad och närmaste geer. Hur kommer det sig att de bosatt sig just här? Vad gör de här ute? Sanningen är att det råder febril aktivitet från morgon till kväll. Hönsen, getterna, kamelerna, hästarna och yakarna skall matas och tas hand om. Torkat kamel- och yakbajs samlas in så att de kan elda i kabinerna. Ostar skall lagras, kött styckas och mjölkte bryggas. De flesta lever av det som de själva producerar, men ibland åker de in till närmaste stad och köper på sig de förnödenheter som de behöver. Försörjer sig gör de genom att föda upp och sälja djur. många säljer getull till kinesiska importörer. Av ullen gör de sedan en väldigt exklusiv Kashmir, så det går att tjäna bra med pengar på det här sättet.
De har ett sätt att ta vara på precis varje detalj som är väldigt imponerande. En gång såg jag när de slaktade en get. De slet den itu medan den fortfarande var levande, på så sätt kan man enkelt ta tillvara på blodet. Processen tog flera timmar. Inälvorna tvättades rena från getbajs som de klämde ut i en stor illaluktande hög. Hela tarmsystemet vändes ut och in och skrubbades noggrant. Blodet kokades med salt och morötter till en tjock soppa. Det skall tydligen vara en delikatess. Av getfettet kokades en frityrolja som de använder för att fritera både bröd och nudlar. Det enda som de inte åt var klovarna och huvudet. Man kan äta det också, men det är för omständligt att göra i ordning. Allt avfall eldar de upp i kaminerna, inklusive plast och glas. De håller geerens invånare varma och dessutom får de inget avfall. Utöver det har nästan alla geerer dessutom solpaneler utanför som de får energi av.
Jag vet inte hur jag skall avsluta det här. Det är så många intryck. Det går liksom inte att formulera ned på ett papper, hur mycket jag än vill. Det tar ändå slut här. För den här gången.
Det är märkligt hur man kan få en så stark inblick under en sådan kort period i en plats, i ett liv som är så totalt annorlunda mitt eget. Det är så mycket jag vill förklara. Mystiken och fascinationen i allt vi såg och hörde Det är så frustrerande. Jag vet inte vilka ord jag skall välja för att ni verkligen skall förstå. Jag vet inte ens själv om jag förstår. Det är så mycket som jag inte ens vill förstå. Ofta fylldes jag med känslan av att jag bara ville ruska om dem allihop. Hur kan det fortsätta fungera på det är sättet? Kan ni verkligen tänka såhär? Jag vet att jag missbrukar att säga att det var som att kliva in i en helt annan värld, men här... Ibland kändes det som att vi befann oss på en helt annan planet.
Framför allt är det könsrollerna som känns så fruktansvärt bakåtsträvande. Visste ni att i Mongoliet är normen att kvinnor gifter sig någon gång mellan 17-22? Om man som kvinna inte har gift sig innan man är 25 så betraktas hon som ointressant och kommer att få leva hela sitt liv som ungmö och hjälpa till hemma hos föräldrarna. En man däremot, blir bara bättre och mer respekterad med åren. Kvinnor har liksom ingen plats alls. Deras uppgift är att städa, laga mat, föda många söner och passa upp på männen i hushållet. Skulle en kvinna vara universitetsutbildad vid giftermålet får hon i 9 fall av 10 att sluta jobba och passa upp hemmet, trots att manen inte har någon utbildning alls.
I geeren där vi bodde i några dagar var det väldigt tydligt. Familjen hade 7 döttrar och 1 välsignad son. Döttrarna sprang som skott och skötte alla hushållssysslor, medan den välsignade sonen drack mjölkte och spelade kort med de andra männen. Om en dotter satt ned vid braskabinen för att vila och en av hushållets män dök upp var dottern tvungen att flytta sig från brasan och istället sätta sig ned i kjoltyllen på det kalla jordgolvet, långt bort från den värmande elden.
Nomadlivet är också ganska långt från min verklighet. Ibland är det bara en geer, ibland en geersamling på 3-4 geerer, hundratals mil från närmaste stad och närmaste geer. Hur kommer det sig att de bosatt sig just här? Vad gör de här ute? Sanningen är att det råder febril aktivitet från morgon till kväll. Hönsen, getterna, kamelerna, hästarna och yakarna skall matas och tas hand om. Torkat kamel- och yakbajs samlas in så att de kan elda i kabinerna. Ostar skall lagras, kött styckas och mjölkte bryggas. De flesta lever av det som de själva producerar, men ibland åker de in till närmaste stad och köper på sig de förnödenheter som de behöver. Försörjer sig gör de genom att föda upp och sälja djur. många säljer getull till kinesiska importörer. Av ullen gör de sedan en väldigt exklusiv Kashmir, så det går att tjäna bra med pengar på det här sättet.
De har ett sätt att ta vara på precis varje detalj som är väldigt imponerande. En gång såg jag när de slaktade en get. De slet den itu medan den fortfarande var levande, på så sätt kan man enkelt ta tillvara på blodet. Processen tog flera timmar. Inälvorna tvättades rena från getbajs som de klämde ut i en stor illaluktande hög. Hela tarmsystemet vändes ut och in och skrubbades noggrant. Blodet kokades med salt och morötter till en tjock soppa. Det skall tydligen vara en delikatess. Av getfettet kokades en frityrolja som de använder för att fritera både bröd och nudlar. Det enda som de inte åt var klovarna och huvudet. Man kan äta det också, men det är för omständligt att göra i ordning. Allt avfall eldar de upp i kaminerna, inklusive plast och glas. De håller geerens invånare varma och dessutom får de inget avfall. Utöver det har nästan alla geerer dessutom solpaneler utanför som de får energi av.
Jag vet inte hur jag skall avsluta det här. Det är så många intryck. Det går liksom inte att formulera ned på ett papper, hur mycket jag än vill. Det tar ändå slut här. För den här gången.
