Örnarnas stad
Utdrag ur anteckningar den 9e augusti
Klockan hade passerat 11 när vi anlände till Olgii. Synen av den asfalterade vägen som ledde in mot staden hade varit ett välkommet avbrott från den puckelfärdsväg som vi hade färdats på under de senaste 20 timmarna. Det fanns två vägar till Olgii. Den ena, via motorvägen, som tog 3 dagar av konstant körande och den andra som i hade valt, rakt över stäppen. Jag tror att jag var nöjdast i hela bilen med att vi snart skulle nå vårt mål. Det gick inte att sova mycket under färden, förutom under de tre timmar då vår chaufför stannat till mitt på vägen för att samla energi. Vägen var så pucklig att vi konstant krampaktigt tvingades hålla i oss för att inte flyga ur sätena. När vi äntligen kom fram till Olgii hade jag ändå lyckats få flera bulor i huvudet från att ha slagit i taket hårt vid ett flertal tillfällen. Dessutom försökte den tandlösa mongolska mannen i sätet bredvid mig lägga armen runt mig varje gång jag nickade till, trots att jag vänligt men bestämt flyttade bort den varje gång jag vaknade.
Olgii kan bäst beskrivas som en gammal sovjetisk förort. De officiella byggnaderna är gamla och bortglömda och alla skyltar är skrivna på krylliska. I trädgårdarna, bakom höga lermurar, delar geerer och lerhus på samma utrymme. På stadens hippaste samlingsplats om kvällarna blandas 90-tals musik med toner från ryska operasångare. Det är nästan likt känslan som vi fick i Xiahe. Gatorna är fyllda med människor, men ingen av dem är på väg någonstans. De bara går. Överallt i staden promenerar kossor helt fritt utan att någon bryr sig om dem. Över hela staden flög örnarna. Det var inte första gången vi hade sett örnar på nära hål, men aldrig i samma omfattning som just där. De var överallt, spejandes ut över staden. I Sverige fylls städerna av duvor, Olgii fylls av örnar.
Vi hade bara ett namn och ett nummer till vår guide, Bek, som vi skulle ringa när vi anlände och egentligen inte mycket mer information än så. Det var alltså ganska olustigt när vår chaufför ringde numret för trettionde gången och det fortfarande inte var någon som svarade. Det skulle bli ännu mer olustigt när vi svängde förbi ett geercamp som vi fått tips om att vår guide brukade befinna sig vid och de upprepade "no Bek." Vi hade ingen som helst uppfattning om vad som höll på att hända. Två timmar senare får vår chaufför i alla fall tag på vår guides bror som kommer för att möta upp oss. I bilen som vi hamnade i satt, förutom guidens bror även en översättare som skulle följa med oss på resan. Han hälsade och frågade vad vi önskade göra nu. Eh... va? Vi hade ju fått ett schema som skulle följas. Det var därför vi hade tagit oss ända hit. Då tröttnade vi. Vi hade varken sovit, ätit eller kunnat tvätta oss ordentligt på dagar. Till slut ordade allting upp sig och vi åkte för att duscha på ett publikt duschhus, äta, handla mat inför resan och hitta ett hotel för natten. Äntligen en riktigt säng. Det hade varit fem dagar sedan vi sist sov i en säng. Nu skulle vi bara försöka samla ordentligt med kraft inför det som väntade. Morgonen därefter skulle äventyret börja.
