En första etapp
Utdrag ur anteckningar den 7e augusti
Allting hade gått perfekt enligt planen vi gjort upp. Enligt utsatt schema hade planet landat i Urumqi med flyg från Kashgar under förmiddagen. Planet hade inte ens varit försenat med mer än femton minuter. Köpt två ryggsäckar i normalstorlek, en röd och en blå. Inhandlat diverse matartiklar och laddat upp batterierna till de elektroniska maskiner som vi skulle ha med oss på resan. Vi hade till och med löst ett skolbestyr som vi haft lite vånda över hur vi skulle lösa. Med andra ord kan man säga att vi kände oss mer än redo när vi satt på en restaurang och sörplade i oss en sista skål med nudlar innan vår buss mot Qinghe skulle avgå. Inte kunde vi då ana att alla förberedelser i världen inte kunde ha förberett oss på vad som komma skulle.
Den tidigare omnämnda bussen stannade vid två stationer och passagerarnas bagage sorterades in därefter. Av en händelse visade det sig att ovanligt många av de resenärer som skulle av vid vårt stopp bar bagage. Således var det inte heller konstigt att stämningen kring de trånga bagageutrymmen på vår sida blev hätsk. Aldrig tidigare har man kunnat skåda så många kineser och två utlänningar fightas så intensivt om samma utrymme. Det var inte förrän en skallig kines i 45 års åldern fräckt yttrat en kommentar om att vi med två så stora väskor nog borde klarat oss på en för två personer och vi efter en iskall tystnad själva knuffade in den sista väskan, som bussen kunde fara iväg. Sommarnatten var mörk och bitande. Vi hade fått stiga av i en tom gatukorsning strax innan klockan fyra på morgonen och därefter försökt leta upp ett hotell som tog emot utlänningar. Hela sex hotell betades av innan vi bittert konstaterade att vi inte skulle få mer sömn den natten. Ett tag funderade vi på att sova några timmar i en soffa i en övergiven hotellreception, men tanken övergavs lika snabbt som den stora råttan sprang, rakt framför våra fötter. Samtidigt som solens första strålar krängde sig upp över horisonten hittade vi en restaurang och satte oss för att äta frukost.
Aldrig hade jag trott att det skulle bli militären som blev vår räddning, men så föll det faktiskt sig. Nästan förvånat hittade vi dessutom en van som kunde ta oss upp till Takeshiken, orten närmast gränsområdet. Fram till just det ögonblicket hade vi nämligen inte varit 100 % säkra på att man faktiskt kunde ta sig upp den här vägen fortfarande och dessutom inte säkra på om platsen existerade överhuvudtaget. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Nu kunde vi bara vänta.
"Vi kan för fan inte vända här" var allt som snurrade i mitt huvud när den enda banken på orten meddelade att de varken tog emot något av våra bankomatkort och inte heller växlade pengar. Den närmsta staden som gjorde det var Urumqi som vi lämnat många timmar tidigare. De stackars tjänstemännen tvingades ringa runt och kolla med varje stad i närheten. Vi var 15 minuter från gränsen och så nära på att inte kunna fortsätta vår resa. Vi fick låna en dator i en hotellreception för att leta efter information om vi kunde ta ut pengar i Mongoliet eller inte. Det skulle gå. Det var tvunget till att gå. Med vad vi trodde var tillräckligt mycket pengar för att ta oss upp de 800 milen till Olgii, som vi med hjälp av en poliskonstapel fulväxlat i en mataffär begav vi oss således till gränsområdet. En timma efter det att gränsen öppnat igen och gränskontrollen gått igenom allt från underklädespåsen till varje fil på datorn lämnade vi helt plötsligt kinesisk mark. Upprepandes "Olgii, Olgii, Olgii, Olgii" hittade vi till slut Aidos och vanen där vi lämnade er sist, utan minsta aning om vad som komma skulle.
