En första etapp
Slutstationen
Om några timmar lämnar vi Urumqi och tar oss till vår sista destination, Kunming i Yunnan provinsen, där vi ska tillbringa de kommande sex månaderna eller om den agenten vi ansökte till skolan med får bestämma, det kommande året. Vi får se hur det blir med den saken. ;)
Det har varit en fantastisk upplevelse att få se alla olika platser och delar av Kina och samtidigt få träffa alla underbara människor! Jag tänker tillbaka på ögonblicket alldeles innan vi ska åka. Jag kommer in i Erikas rum i Beijing och hon sitter med ryggsäcken på ryggen för första gången. Hon ser på mig med blanka ögon och försöker ta sig upp men dunsar snabbt tillbaka ner i sängen igen och säger ”Jag kommer inte klara detta! Det är för tungt!” Vad vi skrattar åt det nu, två månader senare, när vi både har tagit av och på våra ryggsäckar minst 1000 gånger. De lika tunga (om inte tyngre) väskorna lyfts nu av och på lika lätt som en fotbollsspelare sparkar till en straff i en match eller en pianists händer flyger över pianot under ett inövat stycke.
Jag har undrat så många gånger varför vi tog med oss så mycket saker och varför vi för guds skull inte provpackade först. När vi når Kunming kommer det inte bli nostalgiskt att ta av sig ryggsäcken som har varit mitt liv och hem under de senaste månaderna en sista gång. Det ska bara bli skönt, så himla skönt att bli av med den. När jag ser på väskan i garderoben ska jag le. Le åt att jag inte behöver bära den igen på en väldigt lång tid och le åt alla underbara saker vi fick uppleva. Ja, för vilken resa det blev tillslut, trots allt kaos, sommaren 2013.
- We are all stories, in the end. Just make it a good one.
Steg 1
Genghis Khans land
Tusen och en natt
På liv eller död
Bilen kör i en hög hastighet runt hörn och håligheter i marken. Mitt huvud som för någon sekund var trött och simmigt är nu på helspänn. Jag vet inte om det är för att chauffören kör ännu snabbare längs den snava vägen eller om de är vraken jag ser utanför bilfönstret. Vi är uppe i åtta nu. Åtta vrak som ligger längs vägen. Några bilar ligger svarta och ihopsmälta av den brand som skapades vid kraschen och vissa ligger på en matta täckt av bildelar, men alla har blivit totalmosade. Jag vet inte vad som gör mig så fascinerad. Vad hände med dem? Hur kraschade dem? Dog de direkt? Hann de ut? Jag hinner inte besvara någon av dem innan jag ser ett till, och sedan ytterligare ett. Antagligen har vi missat ett par då stupet varnar bara några decimeter från vägkanten, ner mot en säker död.
Bilen stannar till och vi pustar ut. Vi har precis överlevt den antagligen farligaste och dödligaste vägen i Kina. Chauffören har kört fort och vi har flera gånger bett honom att sakta ned. Vi har dessutom satt på oss bälten. Någonting som inte hör till normen här i Kina. Benen skakar nästan när vi går ur bilen. Men som man brukar säga om graviditeter glömde vi pärsen så fort vi såg vad vi hade kommit fram till. Det var som ett vykort. Karakol lake, en sjö där bergen är täckta av snö och vattnet gnistrar i kristallblått. Grässlätterna är grönare än den gröna färgen i grönskan under våren. Runt sjön är ett par mongoliska geerer uppställda. En man sitter vid ett av tälten och klipper sina naglar med en kniv som liknar en morakniv. Vi börjar gå runt. Efter ett tag lägger vi oss i gräset, alldeles vid det gnistrande vattnet och med örnar flygandes över våra huvuden.
Vi sätter oss i bilen igen, mätta på den fantastiska naturen. Även om vi var skräckslagna på väg dit var det verkligen värt pärsen. Plötsligt rycker Erika till. En stor geting sitter på fönstret alldeles bredvid henne. Chauffören frågar vad som är fel och vi pekar på getingen. Chauffören kliver ut och med en hand trycker han mot rutan och på det som för någon sekund tidigare varit en geting. ”Är den slut nu?” undrar chauffören och flinar lite innan han trycker i gasen, tutar och tar oss bakom nästa dödliga kurva.
Ett löfte
Egentligen är jag en mes. En mes till den grad att ni nog inte förstår hur mesig jag blir. Det kommer bara till vissa saker, förstås, men när det väl gäller så är det illa. Höga höjder är ett återkommande exempel. Jag klarar knappt några meter upp innan jag hjärtat bultar snabbare, all logik lämnar hjärnhalvan och benen darrar som kokta spaghettistrån. Det är verkligen inget skämt. Vad som gör hela saken ännu mer komplicerad är att jag dessutom en sådan person som tvingar mig själv att göra saker för att komma över mesigheten som sådan. Ja, alltså, om det inte handlar om typ insekter. På den fronten har jag gett upp. Det går liksom bara inte. Ni förstår, ibland får jag briljanta idéer som att prova att åka ned för en bäcksvart pist i någon skidort trots att jag vet att det är läskig mark. Full av adrenalin skjuter jag iväg mig ned för backen, men det är också så långt jag kommer. Direkt efter det att jag lämnat avfarten får sådana omedelbara krampattacker överallt i hela kroppen. Det brukar sluta med att jag sitter ett längre tag i backen och låtsas som att jag njuter av solen eller vad-för-väder-det-än-kan-vara, ler oberört till alla som svischar förbi och därefter långsamt plogar mig själv hela vägen ned och svär att jag aldrig skall göra om det där. Idag fick jag en sådan briljant idé igen.
Det hela började med att vi anlände till Dunhuang klockan sex på morgonen och checkade in på ett hostel med utsikt över öknen. Samma eftermiddag beslöt vi oss för att promenera upp i dynorna. Vi satte av och insåg inte förrän alldeles för sent att det höll på att bli riktigt jäkla brant. Till det hela hör att två unga kinesiska biologer hade hittat oss vid biljettkassan och därefter tvingat sig till att bli våra följeslagare. Den ena av dem var biffigare än den andra och när jag började ojja mig om att det trots av allt kanske var bäst var dags att gå ned nu, högg han tag i min hand och pekande manande mot toppen av dynan. Med en hand hållandes krampaktigt om hans ryggsäcksrem och den andra i hans hand kändes det åtminstone lite säkrare och trots att ökenvinden tilltog och sanden ven omkring oss gick mina kokta sphagettiben med på att fortsätta uppåt. Vad jag inte hade räknat med då var att han under den där biffiga ytan egentligen var exakt lika mesig som jag och till och med hade sämre kondis, vilket gjorde att han ville ha vilopaus var femte meter. Inte mycket till hjälp där alltså. Vid det laget hade vi kommit så långt upp och vinden tilltagit så mycket att det hade varit läskigare att vandra ned och dela det smala utrymmet på dynans kant av de ovetandes idioterna som ville gå upp. Det enda alternativet var att ta sig upp så fort som möjligt och andas där. Typiskt tråkigt för den biffiga biologen som valt mig som följeslagare. Han fick inte stanna till en endaste gång trots upprepade försök till vila.
Tillslut var vi i alla fall uppe. Andan i halsen, vinden i håret och sand precis överallt. Den kinesiska delen av Gobiöknen bredde ut sig under våra fötter. Solen lyste obarmhärtigt rakt ned i sanden. Det var som att den glödde. Längs med horisonten försvann kamelkararvaner bakom nya dynor. Mitt i det eviga fanns en liten oas, tacksamt utplacerad för de gamla sidenresenärerna. De kinesiska biologerna ville av någon outgrundlig anledning fortsätta längre in i öknen, uppför ännu högre dynor, men då kände jag och mina kokta spaghettiben att det gott och väl räckte nu. Problemet var bara hur vi skulle ta oss ned. Sofia tyckte sig se en annan väg ned som inte skulle vara lika brant. Det fanns till och med en trappa gömd i sanden som någon av oss skulle kunna hålla oss i fall att det skulle kännas högt. Då skulle vi dessutom inte behöva gå nedför kanten av själva dynan. Sagt och gjort satte vi av. Inte hade vi då räknat med att den nya vägen skulle vara ännu brantare än vad vägen upp hade varit och nu dessutom nedför. Efter upprepade försök att ta mig ned med äran i behåll gav benen med sig och jag satte mig ned i sanden och försökte med obekymrat leende se ut som att sanden inte alls stekte mig som ett ägg i en oljig panna. Därefter började jag försiktigt skjuta mig ned för branten. Plötsligt dök upp ett gäng nyfikna barnögon upp vid min sida. De var i full färd med att springa ned för stupet och pausade för att skrattandes iaktta den fåniga utisen som krampaktigt höll sig i sanden. Det var först när en pojke som inte kunde varit äldre än sju slängde upp en stor kamera och tog kort rakt i mitt ansikte och jag slängt iväg några försök till mördarblickar som de återigen skrattades satte av igen och jag fick fortsätta den långa färden ned till marken. Väl nere, efter att ha fått flertalet tummen upp från iakttagande kineser, lovade jag mig själv, likt så många gånger innan, att aldrig göra om det där igen...vi får se hur länge det håller.