En mycket vilsen reseblogg

I sammanband med mån-festivalen den 19 september beslöt vi oss för att göra en månkakeprovning som vi nu vill dela med oss till er. Månkakorna (月饼- yuèbing) gick i förra veckan att finna precis överallt och finns i i alla dess prisklasser, former och (tro oss när vi säger detta) smaker.  Lite utav hela grejen med månfestivalen är att man skall försöka äta så många månkakor som möjligt och vi ville såklart inte vara sämre. Sagt och gjort köpte vi en dag hela 10 stycken som vi gav oss den på att äta upp. Kassörskorna på vår lokala mataffär hjälpte oss att välja och berättade vilka som var goda och inte goda, så vi trodde att vi spelade säkert, men det skulle visa sig att vi var långt ifrån den säkra sidan av planhalvan. Det skulle dessutom visa sig att vi under den sista dagen i skolan fick hela 5 månkakor per person i present. Vi satt alltså där med 20 stycken månkakor, innan testet ens hade börjat. Nu, många goda och…. Inte så goda erfarenheter senare sitter vi alltså här igen, tacksamma över att de bara firar 中秋节och äter månkakor en gång om året. Jag hoppas att denna kan vara till hjälp om du någon gång står i månkakedjungel.  Läs mer om denna festival i Erikas inlägg: http://motkina.se/mankakor-mitt-hostfestival/

Låt testet börja!

1, China Time- Honored Brand

 Detta blev vår favorit. Den hade en persikoblandad fyllning som inte varken kändes för söt eller för konserverad.  Persikosmaken ligger som en mjuk underton och är varken för söt eller har smaken av att vara för konserverad. Eftersmaken stannar kvar länge. Den påminner om en mjuk småkaka, dock är den lite för smörig på yttersidan och lite för stor för vår smak. Betyg:  8/10 månar

2,China time- Honored Brand

3, PanXiangJi

4, Yunnan DabuTong Food Co.LTD

 Vid första synen av den lilla persikokakan blev vi exalterade vid minnet av nr.1 , men dessvärre var månkaka nr. 4 inte samma fantastiska smakupplevelse som nr. 1. Kakan föll sönder och snart låg nästan halva kakan på tallriken. Den luktade väldigt mycket persika, men smakade alldeles för mycket konstgjort och påminde nästan lite om Hubba Bubba-tuggummi. Betyg:  –4/10 månar

5, Hongta

De flesta månkakor är mönstrade på utsidan, men denna var helt plain, vilket gjorde den tråkigare att äta. Kakan var för smulig och halva föll i bitar vid första lyftet från förpackningen. Nr. 5 var alldeles för söt och helt ärligt, baconsmaken med en stor mängd socker är ingen höjdare.  Betyg: 1/10 månar

6,Sunrise Yakexi- cakes house

7, Yunnan YingXiang

 Storleken på månkaka nr. 7 var perfekt för oss som skulle testa många. Helt ärligt kan erkännas att vi inte åt så mycket av de andra, men den här var perfekt, även för de som tvingas äta flera stycken. Nr.7 såg tråkig ut och var väldigt smulig. Smaken av torkat kött är ehm….inte vår favorit, speciellt inte om en söt morotssockerpasta är blandat med köttet och sockervadd. Den var alldeles för söt men gillar ni torkat kött och sockervadd som är detta den för er. Betyg:  1/10 månar

8, China Time honored Brand

Lukten av en söt sockermassa gjorde oss minst sagt lite tveksamma, men faktum var att den inte ens var speciellt söt. Den var mycket godare än vad vi trodde att den skulle vara, framför allt i jämförelse med de vi ätit tidigare. Kakan hade en smak av torkad ananas som möter fruktiga fruktkolor. Betyg: 5.5/10 månar

9, Fenghe

Nr. 9 var liten och nätt, vilket vi båda uppskattade för att den snabbt tog slut. Kakan luktade torr limpa och dödade alla slags fantasier vi hade om kakan. Det kändes som om jag hade tryckt i mig två olika saker som VERKLIGEN inte borde vara tillsammans. Krämen/massan inuti präglades av en stark jästsmak som mötte en chokladpralin med aprikossmak. Alltså det där med chokladen kanske låter gott, men alltså, satan, det var inte direkt någon höjdare. Betyg: 1/10 månar

10, A Ben

Mönstret gjorde den förutsägbar, efter elva stycken visste vi att den skulle falla i bitar. Sagt och gjort, vid första beröringen föll en stor bit av kakan av. Innehållet var inte någon höjdare. Det enda jag kan säga är att ÄT FÖR GUDSSKULL INTE DENNA! Ägg och bacon tillsammans? Visst det funkar vid frukost eller något annat men INTE i en kaka. (!!!!!!!) Vi fick tävla om vem som skulle till papperskorgen först.  För ert eget bästa, håller er undan eller välj en annan! Betyg: -52/10 månar

11. PanXiangJi

12, Fenghe

Utsidan spelar roll! Har kakan ett mönster, kommer den inte falla i bitar lika lätt som de kakor som inte har mönster. Tro mig jag har testat 15 stycken! Nr. 12 luktade ingenting och såg dessutom rätt inbjudande ut. I kakan finns en okej kompakt kokosmassa som är perfekt för alla er kokosölskare där ute. Betyg: 7/10 månar

13, Fenghe

14, China Time Honored Brand

15, Fenghe

 När vi tog upp den sista icke mönstrade månkakan kände vi en stor lättnad (och ett visst illamående). In i det sista hoppades vi på en god och underbar sista kaka, men hjälp, turen var inte riktigt med oss där. Jag vet inte hur tydligt jag kan klargöra att vi inte är några köttmänniskor när det kommer till kakor.  Torkat kött i en kaka är bara fel på så många sätt att det inte ens går att räkna dem, felen alltså, de är för många! Kakor, enligt mig, skall vara lagom söta och goda. Nr. 15 hade ingetdera.   Betyg:  -5/10 månar

Utdrag från anteckningar den 15e augusti

Det är märkligt hur man kan få en så stark inblick under en sådan kort period i en plats, i ett liv som är så totalt annorlunda mitt eget. Det är så mycket jag vill förklara. Mystiken och fascinationen i allt vi såg och hörde  Det är så frustrerande. Jag vet inte vilka ord jag skall välja för att ni verkligen skall förstå. Jag vet inte ens själv om jag förstår. Det är så mycket som jag inte ens vill förstå. Ofta fylldes jag med känslan av att jag bara ville ruska om dem allihop. Hur kan det fortsätta fungera på det är sättet? Kan ni verkligen tänka såhär? Jag vet att jag missbrukar att säga att det var som att kliva in i en helt annan värld, men här... Ibland kändes det som att vi befann oss på en helt annan planet. 

Framför allt är det könsrollerna som känns så fruktansvärt bakåtsträvande. Visste ni att i Mongoliet är normen att kvinnor gifter sig någon gång mellan 17-22? Om man som kvinna inte har gift sig innan man är 25 så betraktas hon som ointressant och kommer att få leva hela sitt liv som ungmö och hjälpa till hemma hos föräldrarna. En man däremot, blir bara bättre och mer respekterad med åren. Kvinnor har liksom ingen plats alls. Deras uppgift är att städa, laga mat, föda många söner och passa upp på männen i hushållet. Skulle en kvinna vara universitetsutbildad vid giftermålet får hon i 9 fall av 10 att sluta jobba och passa upp hemmet, trots att manen inte har någon utbildning alls. 

I geeren där vi bodde i några dagar var det väldigt tydligt. Familjen hade 7 döttrar och 1 välsignad son. Döttrarna sprang som skott och skötte alla hushållssysslor, medan den välsignade sonen drack mjölkte och spelade kort med de andra männen. Om en dotter satt ned vid braskabinen för att vila och en av hushållets män dök upp var dottern tvungen att flytta sig från brasan och istället sätta sig ned i kjoltyllen på det kalla jordgolvet, långt bort från den värmande elden. 

Nomadlivet är också ganska långt från min verklighet. Ibland är det bara en geer, ibland en geersamling på 3-4 geerer, hundratals mil från närmaste stad och närmaste geer. Hur kommer det sig att de bosatt sig just här? Vad gör de här ute? Sanningen är att det råder febril aktivitet från morgon till kväll. Hönsen, getterna, kamelerna, hästarna och yakarna skall matas och tas hand om. Torkat kamel- och yakbajs samlas in så att de kan elda i kabinerna. Ostar skall lagras, kött styckas och mjölkte bryggas. De flesta lever av det som de själva producerar, men ibland åker de in till närmaste stad och köper på sig de förnödenheter som de behöver. Försörjer sig gör de genom att föda upp och sälja djur. många säljer getull till kinesiska importörer. Av ullen gör de sedan en väldigt exklusiv Kashmir, så det går att tjäna bra med pengar på det här sättet.

De har ett sätt att ta vara på precis varje detalj som är väldigt imponerande. En gång såg jag när de slaktade en get. De slet den itu medan den fortfarande var levande, på så sätt kan man enkelt ta tillvara på blodet. Processen tog flera timmar. Inälvorna tvättades rena från getbajs som de klämde ut i en stor illaluktande hög. Hela tarmsystemet vändes ut och in och skrubbades noggrant. Blodet kokades med salt och morötter till en tjock soppa. Det skall tydligen vara en delikatess. Av getfettet kokades en frityrolja som de använder för att fritera både bröd och nudlar. Det enda som de inte åt var klovarna och huvudet. Man kan äta det också, men det är för omständligt att göra i ordning. Allt avfall eldar de upp i kaminerna, inklusive plast och glas. De håller geerens invånare varma och dessutom får de inget avfall. Utöver det har nästan alla geerer dessutom solpaneler utanför som de får energi av.

Jag vet inte hur jag skall avsluta det här. Det är så många intryck. Det går liksom inte att formulera ned på ett papper, hur mycket jag än vill. Det tar ändå slut här. För den här gången. 

Det hela började med att den myndige nationalparksvakten vars geer vi bodde frågade om jag inte hade lust att gifta mig med hans äldsta son. Det var inte första gången under den vistelsen i hans park som han sagt att vi, enligt parkvaktaren själv, var en bra match. Jag vet inte vad den tanige kazakstanske sonen som jag aldrig växlat ett ord med tänkte om den saken, men jag hade då inte minsta strävan efter att spendera resten av mitt liv som en geerfru och ännu mindre med honom. Vad som därefter följde var en besvärande tystnad. De tidigare gångerna han hade fört giftermål på tal så hade det varit tydligt att han sagt det på skämt. Nu satt han med ögonen stirrandes rakt in i mina. Han väntade på ett svar. Ehm...jo, du förstår...det går inte...för att...sofia och jag är ett lesbiskt par, inte systrar som vi sa tidigare, var allt jag kunde haspla ur mig. Hela geeren stirrade förvånat på oss medan vår guide översatte vad vi sa. Det var som att orden var för stora och konstiga för att tas in. De har aldrig hört om någonting sådant tidigare, förklarade guiden. I Mongoliet har vi inga sådana människor, fortsatte han. I samma ögonblick som orden lämnade hans mun vet jag inte om de var de eller vi som såg mest förvånade ut. Det var som att vi mitt i den brokiga blandningen av geerer, mjölkte och torkat kamelbajs hade glömt bort var vi befann oss någonstans. Men hur funkar det? Vad handlar det om egentligen? Översatte guiden. Kärlek, såklart, klämde jag ur mig. Kylsigaste svaret i världshistorien. Till slut verkade det i alla fall gå upp för nationalparksvakten vad vi försökte förmedla. Han såg fortfarande förbryllad ut och pekade istället på sin yngsta dotter på 12 år. Kan du inte ta henne istället då? sa han medan han skakandes på huvudet försvann ut genom geeren.

Jag stirrar på honom. Är människan galen? Hur kan han säga något sådant och tycka att det är normalt och nästan okej? Jag kokar och är som en bomb med någon sekund kvar till explosion.

 

Vår guide har precis berättat för oss om en av deras traditioner. Han berättar om något som var ofta förekommande ända fram till fem år sedan. Nu är det inte lika vanligt. Han berättar om hur en man kan peka på en kvinna och säga att henne vill jag gifta mig med. Efter det får kvinnan två val. Hon kan antingen följa med frivilligt eller bli kidnappad och bortförd med våld till mannens hus. I detta hus hålls sedan en bröllops-ceremoni där paret får skriva på ett äktenskapspapper. Att skriva på pappret är i teorin frivillig men i praktiken är det inte lika lätt. Detta är dock frivilligt men alla gör detta av någon sjuk anledning. Att återvända hem är heller något alternativ då släkten skulle ta avstånd och hon skulle få skämmas. Ja, hon skulle skämmas men för vad? Jo, för att ha dragit sig ur ett äktenskap.

 

Han avslutar det hela med att säga efter ett par månader har kvinnan vant sig och då lever de lyckliga i alla sina dagar. Ja, lyckliga efter att hon har vant sig. Behöver vi säga vad vi tycker om denna sjuka tradition?

Utdrag från anteckningar 6e augusti

 

Vykortslandskapet välkomnade oss. Vi var framme. Bergen stod höga och ståtliga med täckta snötoppar. Från en av glaciärerna rann en vit flod. Av vattnet från floden kunde man brygga det bästa mjölkteet i hela regionen. Runtomkring oss fanns bara ingenmansland. Vi spenderade en och en halv vecka på olika platser i närheten av bergskedjan. Dagarna blandades ihop. Tid hade ingen vare sig konkret eller abstrakt betydelse där. Det kunde lika gärna varit måndag eller torsdag, men det spelade ingen roll. Vi läste böcker, spelade basket med nomadbarnen, gick på promenader, drack ofantliga mängder mjölkte och smugglade så diskret vi kunde, ner den hårda kazak-osten som vi alltid blev påtvingade, i fickorna. Vi satt vid lägereldarna tätt intill varandra i beckmörktret och lyssnade på de kazakstanska och mongoliska melodierna som fyllde upp hela den gnistrande natthimlen. Livet har nog aldrig känts så fridfullt som just då.

 

En dag fick vi besök. Det var höga herrar från ministeriet som lämnat huvudstaden för lite semester i ingentinget. Lugnet som lagt sig över campet försvann så snart de svängde in på området. Kvinnorna lagade mat över brasorna och männen satt tillsammans och drack mjölkte och rökte bjudcigaretter. De skrockade, tog sig för sina tjocka magar och försvann bort till tältområdet som deras medresande chaufförer satt upp för dem. Långt senare, klockan var nog över två på natten, brakade de tillsammans med parkvaktaren in i geeren där vi höll till. Vi satt och spelade kort vid braskabinen som höll geeren varm. Parkvaktaren som vi bodde hos samtalade med vår guide på snabb kazak. Plötsligt så översatte guiden att de tre högsta ministeriemännen som nu stod i vår geer hade tyckt att det var lite kallt i tälten och ville sova i vår geer i stället. Vi var alltså tvungna att antingen sätta upp ett tält i beckmörker eller sova i bilen. Vi kunde absolut inte sova i samma geer, trots att den var stor nog att rymma säkert 40 personer. De var ju respektabla herrar och att sova i samma geer som kvinnfolk var inte på tal. Vi packade således ihop våra sovsäckar som vi brett ut på golvet och gav oss ut i kylan.

 

Varje morgon vaknade vi till att familjens yaakar brölade. De ger ifrån sig de märkligaste av ljud. Det är som att någon snarkar och samtidigt hostar jättehögt. Morgnarna var bitande. Det var ett moln av rök i varje andetag. Ibland gjorde det nästan ont att andas. Men ändå så har luften aldrig känts så ren och klar som just då. En förmiddag lånade vi hästar och red närmare glaciären. Det var jag, sofia, vår guide och en av döttrarna i familjen. De två sistnämnda var vana ryttare, men jag kan inte direkt säga det samma om Sofia och mig själv. Jag fick en ovanligt lat häst, men efter ett långt taktiksnack med hästen kom vi bra överens. Vi red i timmar över slätter, bäckar och murvelhål. Till slut var vi äntligen där. Vi låg länge vid glaciärens kant. Solen lyste mjukt och vår guide berättade historier om livet när han växt upp i en nomadfamilj och om hur kinesiska brottslingar som rymt från fängelserna brukade passera igenom just här, på flykt från Kina. Det fanns ett grottsystem längre bort där det ryktades att det bodde flera stycken, så långt bort från civilisationen som man möjligen kan komma.

 

I mitt huvud har jag nog inte riktigt än hunnit formulera vad jag på riktigt tyckte om vår vistelse i Mongoliet. Från det ögonblick att vi klev över gränsen skedde allting som i ett drömlikt tillstånd. Historierna vi fick höra, sakerna som vi såg. Vi var i en helt annan värld. Det var någonting helt annat. Jag har aldrig sett någonting liknande i hela mitt liv. Det går inte att förklara, inte heller att sätta punkt. Det är ändå det jag tänker göra just nu. Vi har fler historier på lager. Ni får helt enkelt hålla ut till dess.