En mycket vilsen reseblogg

Alltså Kina. Älskade hopplösa Kina. Livet når en ny nivå av konstighet här borta. Det går liksom aldrig riktigt att förutse vad som kommer att hända. Idag hade jag en sådan upplevelse. Det hela inträffade jag när var på väg till områdets lokala apotek. Ni förstår, under de senaste veckorna så har jag fått massvis med myggbett. De är stora, vissa är större än femmor och några av dem har antagit en rödviolett färg. Det är ingen vacker syn direkt. Jag vet inte hur jag har lyckats få så många för ingen annan som jag hänger med har lyckats få mer än ett eller två. För några veckor sedan besökte jag ett annat apotek och köpte på mig en riktig mirakelkräm som fick alla myggbett att försvinna på bara några dagar, men när Asia och jag besökte Akvariumet i förra veckan och jag lyckades sätta mig i kineskiss så tappade jag bort krämen mitt i all uppståndelse. Ja, det är en annan historia. Sedan dess har jag varit för lat för att skaffa mig en ny, men idag så kliade betten så mycket att jag trodde att jag skulle gå under och beslöt mig därför för att passera apoteket på väg hem.

Apoteket ligger i en halvskum mörk källare och är omöjlig att hitta om man faktiskt inte vet att den finns där. I vanliga fall är det inte en människa där men när jag kom dit idag så var det säkert femton kineser i lokalen. När jag klev in i lokalen avbröts all aktivitet. 16 par ögon stirrade förvånat på mig. Jag förklarade min situation och att jag funderade på om det rörde sig om vanliga myggbett eller något annat slags läskigt bett. Då blev det fart på dem. Alla sprang fram till mig och synade min sönderbitna kropp. Snabba ordväxlingar följde. Jag förstod inte ens hälften. Jag var så fokuserad på allt annat som skedde i rummet. En av kineserna drog fingrarna längs min hud, några petade på betten, någon höll i min hand och någon drog fingrarna i mitt hår. Jag visste inte vad jag skulle göra. Paralyserad. Vad hände. Vad i hela världen hände?! Någon föreslog att vi skulle räkna betten tillsammans. Min kjol drogs upp till högt upp på låren och de 16 små kineserna började tillsammans räkna mina bett. När de tillslut gemensamt kommit fram till rätt antal, 27 st, och att det faktiskt rörde sig om myggbett och inget annat blev jag påprackad en aloverasalva, ett myggmedel och några tabletter som jag skall äta i tre dagar för att få de fulaste betten att försvinna. Innan jag skulle gå fick jag en inbjudan att kika närmare på en av de kinesiska tanternas variga tånaglar som hon hade slängt upp på ett bord. Efter lite eftertanke så tackade jag vänligt men bestämt nej. Variga tånaglar har aldrig varit min grej. 

Ett mysterium skakar skolan. Alla talar om det. Ingen vet vad det är som har hänt. Det hela startade, eller ja, det vet ju faktiskt ingen… men min inblick i det hela startade i söndags kväll strax efter 10-tiden. Asia och jag var på väg in mot campus området från en koreansk middag i Wudaokou. På väg in ser vi hur åtminstone tre stora polisvans står utanför den nordöstra huvudingången. Det är fullt med folk. Arga poliser, förvirrade studenter och nyfikna kineser. Allt var en stor röra. Mitt i smeten står fiskmannen. Det är inte så att han liknar en fisk eller något. Namnet kommer från att han varje dag från morgon till kväll står och säljer Taiyaki, en fiskformad japansk våffelbakelse. Poliserna och fiskmannen skrek på varandra. Flera poliser sprang runt med videokameror och filmade allting. Vi stannade till för att iaktta spektaklet men blev hastigt ivägskickade. Därefter har det varit helt tyst. Ingen har sett till fiskmannen sedan i söndags kväll. Mannen som står där varje dag, från morgon till kväll. Ingen vet vad det är som har hänt. Är det inte mystiskt? 

Idag hade jag den stora äran att sitta framför en av skolans mest välkända ikoner, biblioteksmannen. Han är en blandning av buss-Kenneth och Akvariemannen, för er som vet vad jag talar om. Ca 1.60 lång, fladdrande öron och ett stort födelsemärke på näsan. Varje dag spenderar han timmar i biblioteket, därav namnet, men vad som gör det hela intressant är att han aldrig kommer dit för att plugga. Istället sitter han och stirrar på mäniskor. Hans vidöppna ögon registrerar varenda detalj i rummet. När han blir påkommen sliter han genast blicken och stirrar ned i sina böcker. Bläddrar frenetiskt och inser nog inte ens hälften av tiden att hans böcker är vända upp och ned. Därefter skrattar han högt och okontrollerat i flera minuter. Det börjar som en fnysning och växer sedan till ett ekande myller. Ibland pratar han för sig själv med en mjuk, vaggande röst. Skrattar lite till, nästan så att han får svårt att andas. Jag har alltid tyckt att han är lite rolig, så när han idag sjönk ned i sätet precis mittemot mig vad jag glad över att få möjligheten att studera honom närmare. Nog fick jag det alltid. Efter en timmes skrattande/stirrande så rapade han mig högt rakt i ansiktet. Inget förlåt eller jag ber om ursäkt. Istället skrattade han så att han kiknade. Rapade en gång till. Ytterligare en gång. Skrattade ännu mer. Därefter lutade han sig förnöjt på stolen för att få mer luft. Jag trodde att jag skulle avlida. Luften omkring mig svartande av hans magsaft. Nästa gång skall jag välja plats med mer omsorg.