Publicerad 2013-07-31 10:57:00 i Allmänt, Erika,
Mamma skickade mig precis en karta där hon prickat in alla ställen som vi har varit på och kommer att besöka innan vi drar ned till kunming i slutet av augusti. Det är helt sjukt. Prickarna är överallt. Har vi verkligen besökt alla de här platserna? Det bubblar lite i mig när jag tänker på allt som vi har sett och alla personer som bli har mött hittills. Vilken jäkla resa alltså. Vilken sjuk jäkla resa. Vilken grej att få åka tillsammans med sin syster på en sådan här sjuk jäkla resa.
Publicerad 2013-07-30 10:50:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 15e juli
Vi färdas genom becksvart nattlandskap. Inte en människa är ute, bara någon enstaka nattvaken hund. Vår chaufför, lilla fisken, kör snabbt uppför slingriga bergsvägar. Billampornas sken lyser upp vägen framför oss. Ljuset drar till sig massvis med flygande varelser. Det ser ut som eldflugor, men Sofia säger att det inte är det. Jag tänker att det kanske är såhär det känns att komma in i studio Giblis eldflugornas dal. Då sätter lilla fisken på panflöjtsmusik i bilen. Jag vet inte om det förhöjer eller förstör känslan. Det går snabbare och snabbare. Han verkar stressad, men försäkrar oss om att vi kommer komma fram i tid. När vi passerar en skylt för "Yunhe scenic area" och han utan att blinka kör ännu fortfare undrar jag i fem minuter om han tänkt kidnappa oss och att det är därför han är så stressad. Än så länge vet vi inte mycket om vår nyblivna vän, lilla fisken. Hastigt stannar bilen bakom en krök. Vi går in i ett busigt område, ned för en lång trappa och når en avsats. Plötsligt är det bara vi och terasserna. Det är fortfarande mörkt, men det går att se konturerna från där vi står. Tusentals syrsor, grodor och fåglar gör oss sällskap. Doft av gräs och dagg hänger i luften. Då kommer ljuset. Plötsligt är det bara en strimma. Eldrött skimmer som letar sig fram bakom en stor stensamling. Minuterna senare är ljuset allt som finns. Det är så starkt. Dalen omfamnar det och allting blir till liv. Rök från skorstenar syns i små hus längre bort. Evigt kackel från hönor på gårdsplanen utanför. Kor och getter dyker upp ur skuggorna och börjar beta på ett fält längre bort. De första risodlarna vankar fram längs med fälten. Det är svårt att inte häpnas av det komplexa och samtidigt så självklara i det som omger oss. Två timmar senare sitter vi i panflöjtsbilen på väg tillbaka. Det som i mörkret bara såg ut som bergskonturer visar sig vara rader och rader med terasser. De tar aldrig slut. Situationen känns overklig, så himla mäktig. Med risk för att låta allt för töntig så tänker jag ändå hävda att den här morgonen är någonting som jag sent kommer att glömma.
Publicerad 2013-07-29 07:45:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar den 16e juli
Det började redan på Lishui station. En varning. Imorgon kan det hända att bussarna inte går. Vi vet inte än. Vi måste vänta och se så att tyfonen inte tilltar. Tyfon. Jag hade hört det förut. Visst var det lite vindigt, men det hela kändes så fånigt. Det var ju bara lite blåst. Skulle de sluta köra bussen för det här lilla? Vi gav oss ut i småstadsvimlet för att se oss omkring. Gick på leriga bakvägar, kikade in i frisörsalonger, spelhallar, apotek och såg små stånd som sålde allt ifrån nypressad bambujuice, kyklingfötter och en stor samling plastpåsar och skruvar. Plötsligt vände jag mig om och kollade upp på himlen. Någonting var fel. Kolsvarta moln smög sig fram längs med horisonten. Vi bestämde oss för att gå tillbaka. Vinden tog tag i mitt hår. Jag tittade upp igen. Himlen hade bytt färg. De kolsvarta molnen som hotat vid horisonten hade tagit över hela himlen. Det var som att flera timmar hade gått på bara några minuter. Det kändes i luften. Gatorna var folktomma och bilarna körde snabbt fram längs gatorna. Vinden ven och lyfte alla lösa föremål från marken. Mopedlarmen tjöt. Jag hade aldrig sett himlen så svart förut. I samma sekund nuddade första droppen vid min kind. Där och då förstod jag plötsligt varför de inte var säkra på om bussen kunde gå dagen därpå eller inte. Ingenting kändes självklart längre. Vi kunde bara vänta.
Publicerad 2013-07-28 08:24:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag förmån anteckningar den 15e juli
Att besöka en publik toalett i Kina är lite som att öppna ett paket på julafton. Man vet aldrig riktigt vad man får. Är det bra paket hittar man en håltoalett med bås då man kan stänga dörren bakom sig och en tramp- eller kickpedal så man kan spola. Är det ett riktigt, riktigt bra paket så finns det till och med papper och om man har varit riktigt, riktigt snäll finns det till och med tvål. Har man otur så kan vad som helst hända och då menar jag verkligen precis vad som helst. Vanligt är att man hittar små bås utan dörrar och spolningsfunktioner där man antingen måste tycka på en knapp eller dra i ett snöre. Ibland är hålet som man utför sina business i en ränna som var tredje minut spolar med allt som har hamnat i rännan från båsen längre bort. Jag har sett de mest fasansfulla saker där nere. Egentligen vill man inte kolla, men ibland går det liksom inte att undvika.
Det var en sådan toalett jag hade hamnat på när vi befann oss på busstationen i Hangzhou för att ta en buss ned till Lishui. Jag försökte få ett bås längst bort närmast väggen så att jag skulle få så få inspektörer som möjligt när jag uträttade mitt behov. Efter att ha väntat i fem minuter på de båda som intog båsen längst bort och insett att om de dröjde kvar så länge på toaletten ville jag nog inte vara nästa att gå in efter dem, satte jag mig istället någonstans i mittgången. I båset rakt framför mig, 1,5 meter bort satt en tjej strax under 30 och pratade i telefon. Hon stirrade rakt in i mitt bås. Hon hade inga problem med att uträtta sitt behov, om man säger så, men jag tyckte att situationen var lite obekväm. Helt plötsligt kom en städare in och började städa främre delen av mitt bås. Alltså, jag vet inte om ni fattar hur små de här båsen är. Hon var så nära att jag kunde röra vid henne. Jag frågade henne vad hon höll på med och att jag faktiskt höll på med någonting i själva båset. Hon svarade att hon snart var klar och fortsatte skrubba golvet. Några sekunder senare var hon i alla fall borta och jag samlade mental kraft för att...ja, ni vet. Jag hann inte långt innan en mamma i båset till vänster om mig skrek till att det satt en utis i båset bredvid. Hon lyfte upp sin dotter över kanten så att dottern inte skulle missa spektaklet. Det måste ha sett roligt ut, med kjolen uppdragen ovanför knäna och huvudet stirrandes uppåt i en nackbrytande position. Det tyckte åtminstone lilla Fu som jag snart skulle få reda på att hon hette. Mamman och lilla Fu började ställa frågor och efter några minuter kändes det som att jag hade fått berätta hela mitt livs historia. Till slut sa jag att jag var tvungen att skynda mig för att vår buss nog skulle gå snart. Då de inte fattade vinken sa jag att jag skulle vilja vara lite ensam. Då försvann deras huvuden från kanten. När jag skulle gå vinkade de hejdå från deras bås. Ja, man kan aldrig vara helt säker på vad som kommer att hända när man går på publika toaletter i Kina.
Ps. Vi kan väl slå klart att jag bara skulle kissa och inget annat. Det låter som att jag satt där i typ tio minuter och att ärendet var av en helt annan karaktär. Ni får tro vad ni vill men alltså då föreslår jag att ni provar hur lång tid det tar att försöka kissa samtidigt som att massa främmande människor tittar rakt in/ned på dig samtidigt som du skall föra en konversation med dem på kinesiska. Det tar mer tid än vad man skulle kunna tro!
Publicerad 2013-07-26 04:35:00 i Allmänt, Erika,
Hej! Vi sitter och väntar på att hämta upp våra nya kinesiska visum på immigrationskontoret i Hong Kong. Därefter åker vi direkt upp till gränsen för att promenera in i Kina igen. Ikväll tar vi ett flyg norrut. Svindlande slätter, minoritetsbyar och stjärnnätter väntar. Om två veckor är planen att vi skall nå Mongoliets gräns. Jag vet när vi kommer få internetåtkomst igen, men vi har några tidsinställda inlägg så ni kan hänga med i alla fall! Till dess får ni ha det så bra. Vi saknar er!
Publicerad 2013-07-25 01:32:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar den 10e juli
Bussen från Linying var helt full. Klockan var strax efter halv fem och vi var på väg upp till Luoyang för att ta ett sovtåg till Shanghai. Enligt Yang Xiao, som vi träffat i Nangjiecun, skulle bussturen ta en timma. Tåget till Shanghai skulle inte gå förrän en minut över elva, men vi ville ha mycket marginaltid bara för att vara på den säkra sidan. Vi skulle byta mot ett tåg i Zhengzhou och åka till Luoyang för att ta ett tåg där. Klockan gick och när bussturen drog mot en och en halv timma och därefter två var vi fortfarande inte oroliga. Vi började bli hungriga och pratade om vad vi skulle äta och vilka kortspel vi skulle spela medan vi väntade på tåget i Luoyang. Riktigt så blev det förstås inte. Kvart över åtta meddelade kassörskan på tågstationen att alla tåg till Luoyang hade gått för dagen. Vi skyndade iväg till busstationen för att hitta en bussbiljett. Biljetterna var slut där också men som tur var hittade vi en kille som kunde lösa en biljett åt oss ändå för 20 kr. Vi sprang på bussen och precis när vi satte oss började bussen rulla. Vi pustade ut, men än var det inte över. Vi frågade någon när bussen skulle vara framme i Luoyang. Svaret satte sig i halsen på oss. Tjugo i elva. Vi skulle aldrig hinna till tågstationen som låg 40 minuter bort. Vi förklarade vår situation för killen som löst biljetten åt oss. Då gav han oss ett snett leende och frågade varför vi inte går på tåget här i Zhengzhou istället. Tåget skulle stanna här innan det gick mot Shanghai. I tre sekunder stannade världen upp. Jag galopperade fram till chauffören, skrek med full röststyrka att vi måste gå av och att hon måste stanna. Bussen hade lämnat busstationen och kommit ut på öppna vägen. Hon stannade bussen mitt i gatan och vi slängde upp bagageluckan och drog ut våra ryggsäckar och sprang till vägkanten och hoppades på att inte bli påkörda. Vi visste fortfarande inte om det var helt okej att gå på en hållplats senare. Det borde gå bra, eftersom ni är utlänningar och talar kinesiska, fick vi förklarat för oss. Hade det varit kineser eller japaner så hade det inte gått. När tjejen vid biljettkontrollen tog emot våra biljetter dröjde tre sekunder längre med blicken än vad hon borde pumpade mitt hjärta på högvarv, men allt gick vägen och åtta timmar senare var vi framme i Shanghai. Tack du, vår räddare i nöden.
Publicerad 2013-07-23 19:30:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 8e juli
Svarta Santanas med tonade fönster rullar ned för paradgatan. I varje gathörn spottar högtalare ut pampig marschmusik. Storögda leenden möter oss var vi än går. Granskande ögon iakttar oss hela tiden. Ibland känner jag mig förföljd. Samma personer dyker upp överallt. Letar omedvetet efter mikrofoner eller inspelningsapparater i buskar och träd. Molnet snurrar runt i mitt huvud. Vad är verkligt? Vad betyder egentligen begreppet verklighet? Byggnaderna, affischerna, människorna. Det är som att vara i en film. En helt egen värld. Samhället har frusit i tiden. Ingenting har ändrats sedan dess. Utopin. På internet kan man hitta rykten om att samhället inte fungerar så bra som de vill att man skall tro. Rykten om djupa skulder, sponsring och den eviga tystnaden. Det är förstås ingenting som man pratar högt om.
Vi promenerar fram längs med paradgatan. Invånarna i samhället är inte så vana vid mörkblonda flickor från Sverige. Folk hoppar ut ur sina bilar och parkerar dem mitt i gatan för att häpet iaktta spektaklet. En fru skriker till sin man, förhoppningsvis på skämt, att hon ska ta ut skilsmässa om han inte får en bra bild när vi tar ett gruppfoto. Vid ett tillfälle passerar vi en park där kineserna dansar pardans. Vi blir indragna i ringen av två tanter. Alla andra par lämnar dansgolvet och ställer sig i en ring runt omkring oss. Vi är hela världens mittpunkt. Som mest står 150-200 personer i ringen och applåderar, skrattar och tar kort. Dagen efteråt pratar vi med mer än tio personer som det antingen visar sig stod i ringen själva eller hörde om ringen från någon släkting längre ned på gatan.
Långt in på kvällen sitter vi på en nattmarknad. Vi blir inbjudna att sitta med några killar vid ett bord längre bort. De är några år äldre än vad vi är, allihop har de vuxit upp i samhället. Vi spelar ölspel och de förlorar och tvingas dricka glas efter glas. Många öl senare så börjar de prata. En av dem har studerat och bor och jobbar nu i en av de största städerna. Han är mest drivande i frågan. Sakerna de berättar ekar fortfarande i mitt huvud. Jag vågar inte dela med mig av det här. Sakerna som de berättar är egentligen ingenting som man pratar högt om, inte ens mellan vänner. Jag vet fortfarande inte vad som är sant och vad som inte är det, men vad är egentligen sanning?
Publicerad 2013-07-15 13:20:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 8e juli
Vi stod i hotellets reception. Tre 20-någonting-åriga tjejer välkomnade oss med raka ryggar och hårda frissyrer. Bakom disken kunde man läsa fem stora tecken, tunga tecken. Jag visste precis vem som hade sagt dem, men frågade ändå, bara för att testa, utmana illusionen. Hastigt vände en av de yngsta flickorna blicken ned i marken, bara för en millisekund. Kinderna antog en rosa nyans. Hon höjde huvudet igen. Hennes mörkbruna ögon stirrade rakt in i mina. Hon fnittrade till. Bet sig i vänster sida av läppen, som för att dölja ett oväntat leende. Mao ce dong. Hennes ögon glittrade. Hon såg ut som en förälskad skolflicka. Ni vet sådär man känner sig när man precis att träffat någon och man bara för allt i hela universum inte kan sluta tänka på den där personen och någon nämner dennes namn och man bara fylls av den där känslan som bara drar i knäna och får luften omkring att bli syrefattig och elektrisk på samma gång. Alltså, den där känslan. Precis sådär var det. Det var just så allting började.
Publicerad 2013-07-14 07:33:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 8e juli
Allting började med ett oväntat besked. Kassörskan bakom disken hade lite irriterat meddelat att alla biljetter mot Shanghai och de 10 andra resemålen i närheten som vi hade frågat om var slutsålda i två hela dagar. Besvikelsen var ett faktum. Vi ville inte stanna längre än de två dagar vi redan hade spenderat i Luoyang. Det var alltså en ren tillfällighet (eller är någonting någonsin just det?) som skulle föra oss till den mest fascinerande platsen som jag någonsin har varit på. Vi stod på stationen och bläddrade frenetiskt i vår lonely planet-upplaga. Var någonstans ville vi åka? Plötsligt blev allting kristallklart. Polletten trillade ned. I ena hörnet fanns en liten notis om ett samhälle, långt från storstadens bebyggelse. Nangjiecun, Kinas sista maoistiska kollektiv. Vi reste ut redan morgonen därpå. Vinkade hejdå till Mr. Lee och satte oss på en buss från Luoyang tillbaka till provinshuvudstaden Zhengzhou.
Resan tog längre tid än vi hade räknat med. Utanför Zhengzhou blev vi ombedda att stiga av och ta en annan buss som skulle ta oss in till staden. Vi blev avsläppta mitt på den hårt trafikerade fyrfiliga motorvägen. I hasten hann vi skrikandes fråga var den andra bussen skulle gå. Chauffören tände en cigarett, såg trött på de korkade utlänningarna och hötte mot andra sidan vägen och sa att vi var tvungna att springa. Utan att ha någon slags uppfattning om var vi skulle springa började vi göra små ansatser för att ta oss fram mellan bilarna. Plötsligt såg vi i ögonvrån hur en ny buss körde förbi oss och stannar 50 meter längre bort. Det måste vara den. Nu fanns det inte längre tid för att vara försiktiga. Vi började galoppera fram längs vägen. Våra tunga väskor vägde 3 kg mer för varje steg vi tog, men vi kunde inte stanna. Vi hade ingen aning om det skulle komma ytterligare en buss och tanken på att ensamma lämnas kvar vid motorvägen var inte så lockande.
Några timmar senare satt vi på en ny buss. Solen gick ned utanför vårt fönster. Det hade blivit kväll. Vi började bli nervösa. Notisen hade informerat om att vi skulle hoppa av bussen till Linying och därefter promenera i tre kilometer för att komma till det lilla samhället. Det började bli mörkt på riktigt och vi hade inte någon aning om var vi skulle gå efter det att vi klivit av eller var vi skulle sova för natten. Plötsligt skriker chauffören åt oss att det var dags att kliva av. Utanför var det becksvart. I en gatlycktas sken ser vi hur fladdermöss flyger förbi. Allting är tyst. Vi hittar en kille som går med på att ta oss in till staden. Han var därifrån. Hade bott där hela sitt liv. Tre kilometer senare, när vi i den inrökta bilen passerar genom en stor regnbågsport och chauffören med hänförelse säger "det här är Kinas nummer 1" och pekar mot en stor maostaty fylldes jag av den där oförklariga känslan. Känslan man får när någonting riktigt, riktigt stort håller på att hända. Inte visste jag då hur rätt jag hade.
Publicerad 2013-07-13 11:29:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 6e juli
Mr. Lee stod och väntade på tågstationen. Han log nyfiket under den långa luggen. Snabba svettdroppar sprang nedför hans panna. Han envisades med att bära en av våra tunga väskor. Pustade fram att flickor inte obrde ha sådana där tunga vsäkor. Vi satte oss i hans bil och lättad av inte längre behöva bära på väskan började han prata. Han hade haft hostelet i 10 år. Stundtals var det ett ensamt jobb. Förra vintern hade han inte haft gäster på 6 veckor. Sommaren var bättre, men innan vi kom hade han inte haft gäster på en och en halv vecka, bortsett från 5 taiwanesiska tjejer som hade anlänt dagen innan. Urtömmande berättade han om sin familj i Manchuriet, om en önskan efter en egen familj som långsamt hade ersätts av en strävan att istället få vänner från alla världens platser. Hostelet låg i ett lägenhetskomplex några kilometer från centrum. Fem trappor upp ägde han en femrummare där han hyrde ut tre av rummen. Rummet som han bodde i var man tvungen att passera igenom om man ville komma till toaletten. En morgon hade han låst dörren, som vanligtvis stod öppen. Efter några knackningar öppnade han dörren helt naken och försvann seadn ogenerat in bakom det florutnna skynket som skilde hans säng och toaletten åt. Vi blev kompisar ganska snabbt, inte på grund av incidenten utan trots den. Han smsade oss varje kväll och frågade när vi skulle komma tillbaka och att han saknade oss. Den näst sista dagen anlände en kille från Holland. Han kunde lika mycket kinesiska som Mr. Lee kunde engelska, ingenting alltså. All kommunikation gick genom oss som t.ex. när vi kom hem efter en lång dag vid Longmen grottorna och holländaren undrade varför Mr. Lee hade packat upp all hans packning, tvättat alla kläder och placerat allting i prydliga högar och Mr. Lee svarade att han hade upptäckt att det fanns ett litet hål i holländarens väska och att han, för att laga hålet, var tvungen att ta ut alla saker. Helt självklart, tyckte Mr. Lee.
Publicerad 2013-07-11 17:21:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar den 4e juli
När man åker tåg i Kina finns det fem olika sorters biljetter man kan välja mellan. Hård sittplats, mjuk sittplats, hård sovplats, mjuk sovplats och så finns det ståbiljetter. En mjuk sovbiljett ger dig en kupé med fyra britsar medan en hård sovbiljett ger dig en brits i en hel vagn med främmande människor. De hårda sittplatserna, där man har lite mindre plats än en mjuk sittplats, och ståplatserna brukar vara de mest intressanta och mest upplagda för kulturkrockar. Kineserna kedjeröker under rökning förbjuden-skyltarna, klipper naglarna så att de sprätter över flera rader med säten, spottar iväg en jätteloska i mittgången, rapar högljutt efter att ha svept en 3 kronors qingdao och vässar lillfingernaglarna till perfektion så att de blir bra pet- och krafsnaglar. Ni kanske tänker att vi borde vara vana efter att ha spenderat fem månader i det här landet, men sanningen är att vissa saker vänjer man sig aldrig riktigt vid. Men när kassörskan på tågstationen i kaifeng, en gammal song dynasti huvudstad där vi spenderat hela dagen, meddelade att det bara fanns ståbiljetter kvar till luoyang var vi ändå inte oroliga, trots väldigt medvetna om allt som händer på ett tåg, för hur resan skulle bli. Vi anade inte då vad vi faktiskt hade gett oss in på...
Det började redan på stationen. Vi hade i våra naiva små hjärnor fått för oss att det nog inte skulle vara så många andra som också hade köpt ståbiljetter. Kanske skulle vi till och med kunna sätta oss ned under turen. Kanske till och med kunna sova lite. Vi hade gått upp klockan fyra och då var klockan strax efter nio på kvällen. Tji fick vi. Stationen var proppad med kineser med tunga väskor. Snabbt fylldes kupén upp. De kom i alla dess former. Vi och 14 andra kineser hamnade utanför tågets lilla toalettutrymme. Det var så många människor att toalettdörren inte ens gick att öppna. Packade som sillar. Ansikte mot ansikte. Rumpa mot rumpa. När tåget börjat rulla kom den första i raden av många kommande matvagnar som skulle förbi vår lilla toalett. Vi trängdes ännu mer. Någon fick sitta i en okänds knä. Någon höll en papperskorg högt upp i luften. En främlings svettdroppar droppade ned i mitt huvud från taket där han krampaktigt försökte hålla sig fast. Jag stod böjd, lutandes mot väggen, över en mamma med sitt barn i famnen. Min väska placerades i knät på en 70-årig vithårig kines som lyckats knipa en sittplats i handfatet. Ja, där stod vi alltså. Mitt i nagelväss och knipsandet, de högljuda rapningarna och de flygande loskorna. 3 timmar senare var vi äntligen framme. Två väldigt trötta men förväntansfulla tjejer. Inväntandes nästa äventyr.
Publicerad 2013-07-10 19:12:00 i Allmänt, Erika, Sofia,
Utdrag från anteckningar den 4e juli
Vi färdas genom dimma och luftföroreningar. Allting tycks smälta ihop och blivit ett. Tåget saktar ned och stannar en kort stund vid en av stationerna längs vår väg. Mellan de enorma ris- och majsfälten dyker det upp låga hus och plötsligt ekande tomma höghuskomplex. Vi är på väg. Klockan har passerat nio och för bara fyra och en halv timme sedan så stod vi febrilt och tryckte ned de sista sakerna i de redan allt för överfyllda ryggsäckarna. Nej, två backpackingresor i Grekland när vi var små gav oss uppenbarligen inte en blekaste uppfattning om hur man packar inför en sådan här resa. Till slut fick vi på oss våra väskor och gick för en sista gång ned för de fem våningarna i vår uppgång i dongwangzhuang. Efter att ha blivit iväg vinkade av vår landlord strax tre fem på morgonen och efter ett stopp vid ett av våra favoritbaoziställen begav vi oss till tågstationen. Redan där kunde man känna av ett annat Kina. Fyra av de tre raderna som skulle med vårt tåg följde oss med blicken när vi klev in i väntsalen och kämpade med våra väskor. Ändå är det här bara är början. Vi får se, för än är vi ju bara på tåget med nästa station zhengzhou south.
