En mycket vilsen reseblogg

Här finner ni oss nu. I gränslandet. Midtermsen är avklarade. Om 4 dagar tar vi HSK. Om 7 veckor åker vi hem. Det är helt sjukt. Det gör det svårt att fokusera. Sverige känns nära och långt bort på samma gång. Det skall bli kul att komma tillbaka. Jag känner det nu på riktigt. Trots att vi inte har någon aning om vad vi kommer tillbaka till. I veckan lämnade mamma och pappa lilla Kungälv för Göteborg. Jag hade det på känn. När vi lämnade var det sista gången vi besökte huset. Det var ett av alla de hejdån jag viskade. Men ändå. Gråzonen känns jobbig för ett kontrollbehov som mitt. 

 

Men till dess så sitter vi här med böckerna. Nöter glosor och grammatik som aldrig förr. Det kommer gå bra. Jag känner det på mig. Den 2e december åker vi på efterlängtad semester till Tokyo. Efter det skall vi njuta av vårvärmen i Kunming i några veckor till. De små gränderna och krypinnen sätter sig mycket mer nu. Över jul kommer mamma, pappa, Adrian, farmor och mormor över. Det skall bli så kul att kunna visa dem allt det här. Allt som under så lång tid varit våra liv. Från gränslandet och tillbaka. 

 

Vi har klantat till det ordentligt den här gången. Satt oss själva i skiten. Kanske är det lika bra. Vi borde inte ha pengar att spendera såhär i tentatider. Det är lite för roligt att ta den där ölen, köpa den där perfekta lilla väskan eller vårt senaste helt förödande intresse - köpa kläder på Taobao. Borde fokusera. Sista rycket. Tiden går så himla fort. Det är knappt 2 månader innan vi står på svensk mark igen. 

 

Det ni ser här nedan är varenda öre som vi har att leva på fram till dess att mina bankkort dyker upp i posten. 87 kr och 50 mao, 20,2 taiwanesiska dollar, 29 hongkong dollar, 170000 mongolska turik och 21 svenska kronor. Jag kollar varje dag nu. I den lilla lådan alldeles vid vår ingång. Ingen förändring. Frustrerande. Kylen gapar tom och interneträknignen är fortfarande inte betald. Vi hann ju aldrig göra det, den där dagen. Vi trodde att vi skulle kunna lösa det ändå. Vi hade ju ett bankkort kvar. Ett av fyra möjliga. Vad vi inte visste då var att den enda koden till kortet var nedskriven på mobilen. Mobilen som försvann. Ja. Suck.

Vi har satt oss i skiten helt enkelt. 

 

 

Hennes ögon var dimmiga av tårar, men hon gjorde ingen ansträning för att torka bort dem. Lät dem rinna, längs med det långa stripiga håret och nedför hennes broderade kappa, längs med handbojan som höll hennes smala handled kedjad till stålbänken där hon satt. Efter ett tag formades det en pöl på marken. Det slutade aldrig rinna över. Plötsligt vände hon blicken upp. Hon stirrade rakt in i mina ögon. Jag vet inte vad hon letade efter. Förståelse? Förlåtelse? Viskningar formades ur hennes darrande mun. "Vem skall ta hand om barnen?" Hela tiden med blicken fastlåst i mina ögon. Jag satt som förlamad. Kunde inte förmå mig att ta blicken från hennes. De fyra meterna som skilde oss kändes oändliga och obefintliga på samma gång. "Vem skall ta hand om barnen?" Orden ringer fortfarande i mina öron. 

 

Vi var där igen. Polisstationen. Det var bara några veckor sedan sist. Då var vi också påväg ned mot downtown för att handla mat. Nu hann vi inte lika långt. Plötsligt var mobilerna och alla pengar i det lilla låsta facket i Sofias väska borta. De hade tagit allt, till och med de två små kronorna som tillsammans inte var mer värda en svensk 50-öring, var försvunna. Inte idag. Inte igen. Det bildades en folkmassa. Säkert 40 personer stod runt omkring oss. Någon ringde polisen. En äldre man ringde 4 gånger extra för att försäkra sig om att utisarna skulle få hjälp. Vi hamnade i en rökig polisbil som förde oss vidare. Nya förhör, nya bilder att gå igenom. Vi vet hur det här funkar. Vi har gjort det förr. 

 

Vi är hemma nu. Papprena är ifyllda och adrenalinet har lagt sig. Vi har tagit paus. Laddar lite energi. Tror vi behöver det. Jag vet inte om det beror på att vi är slutkörda av tentor och HSK-föberedelser, eller om dagens äventyr slet ut varje gnista av energi som vi hade kvar.. men någonstans känns det som min kropp i viloläge. Jag är så trött, så himla trött, utan att kunna sova. Tänker på hennes tårar och darrande viskning. Vem tar hand om barnen ikväll?