En mycket vilsen reseblogg

Storstadsljusen blinkade till oss genom taxifönstret. Hjärtat bankade fortare i takt med att vi kom närmare in mot staden. När sista droppen solnedgång dragit sig ned över horisonten stod det plötsligt helt klart. Jag var hemma. Det här var förstås flera dagar sedan nu. Nu sitter jag på Capital airport och väntar. Än är det många timmar kvar. Men om mindre än 24 timmar vandrar jag åter över Göteborgs kullerstensbelagda gator.

För ett tag sedan bläddrade jag igenom tidigare inlägg. Skrattade och skämdes om vartannat. Jag vet att vi har var dåliga på att uppdatera er i höst. Men när jag läser igenom inläggen känns det ändå så himla ofattbart. Tänkt att vi har varit med om allt det där. Det hände verkligen oss. Ibland känns det som att det gällde någon annan.

Innan jag slutar vill jag bara säga tack. Tack för mail och kommentarer. Det har varit kul att låta er få följa med på vår resa. 

vi ses! 

Här finner ni oss nu. I gränslandet. Midtermsen är avklarade. Om 4 dagar tar vi HSK. Om 7 veckor åker vi hem. Det är helt sjukt. Det gör det svårt att fokusera. Sverige känns nära och långt bort på samma gång. Det skall bli kul att komma tillbaka. Jag känner det nu på riktigt. Trots att vi inte har någon aning om vad vi kommer tillbaka till. I veckan lämnade mamma och pappa lilla Kungälv för Göteborg. Jag hade det på känn. När vi lämnade var det sista gången vi besökte huset. Det var ett av alla de hejdån jag viskade. Men ändå. Gråzonen känns jobbig för ett kontrollbehov som mitt. 

 

Men till dess så sitter vi här med böckerna. Nöter glosor och grammatik som aldrig förr. Det kommer gå bra. Jag känner det på mig. Den 2e december åker vi på efterlängtad semester till Tokyo. Efter det skall vi njuta av vårvärmen i Kunming i några veckor till. De små gränderna och krypinnen sätter sig mycket mer nu. Över jul kommer mamma, pappa, Adrian, farmor och mormor över. Det skall bli så kul att kunna visa dem allt det här. Allt som under så lång tid varit våra liv. Från gränslandet och tillbaka. 

 

Vi har klantat till det ordentligt den här gången. Satt oss själva i skiten. Kanske är det lika bra. Vi borde inte ha pengar att spendera såhär i tentatider. Det är lite för roligt att ta den där ölen, köpa den där perfekta lilla väskan eller vårt senaste helt förödande intresse - köpa kläder på Taobao. Borde fokusera. Sista rycket. Tiden går så himla fort. Det är knappt 2 månader innan vi står på svensk mark igen. 

 

Det ni ser här nedan är varenda öre som vi har att leva på fram till dess att mina bankkort dyker upp i posten. 87 kr och 50 mao, 20,2 taiwanesiska dollar, 29 hongkong dollar, 170000 mongolska turik och 21 svenska kronor. Jag kollar varje dag nu. I den lilla lådan alldeles vid vår ingång. Ingen förändring. Frustrerande. Kylen gapar tom och interneträknignen är fortfarande inte betald. Vi hann ju aldrig göra det, den där dagen. Vi trodde att vi skulle kunna lösa det ändå. Vi hade ju ett bankkort kvar. Ett av fyra möjliga. Vad vi inte visste då var att den enda koden till kortet var nedskriven på mobilen. Mobilen som försvann. Ja. Suck.

Vi har satt oss i skiten helt enkelt. 

 

 

Hennes ögon var dimmiga av tårar, men hon gjorde ingen ansträning för att torka bort dem. Lät dem rinna, längs med det långa stripiga håret och nedför hennes broderade kappa, längs med handbojan som höll hennes smala handled kedjad till stålbänken där hon satt. Efter ett tag formades det en pöl på marken. Det slutade aldrig rinna över. Plötsligt vände hon blicken upp. Hon stirrade rakt in i mina ögon. Jag vet inte vad hon letade efter. Förståelse? Förlåtelse? Viskningar formades ur hennes darrande mun. "Vem skall ta hand om barnen?" Hela tiden med blicken fastlåst i mina ögon. Jag satt som förlamad. Kunde inte förmå mig att ta blicken från hennes. De fyra meterna som skilde oss kändes oändliga och obefintliga på samma gång. "Vem skall ta hand om barnen?" Orden ringer fortfarande i mina öron. 

 

Vi var där igen. Polisstationen. Det var bara några veckor sedan sist. Då var vi också påväg ned mot downtown för att handla mat. Nu hann vi inte lika långt. Plötsligt var mobilerna och alla pengar i det lilla låsta facket i Sofias väska borta. De hade tagit allt, till och med de två små kronorna som tillsammans inte var mer värda en svensk 50-öring, var försvunna. Inte idag. Inte igen. Det bildades en folkmassa. Säkert 40 personer stod runt omkring oss. Någon ringde polisen. En äldre man ringde 4 gånger extra för att försäkra sig om att utisarna skulle få hjälp. Vi hamnade i en rökig polisbil som förde oss vidare. Nya förhör, nya bilder att gå igenom. Vi vet hur det här funkar. Vi har gjort det förr. 

 

Vi är hemma nu. Papprena är ifyllda och adrenalinet har lagt sig. Vi har tagit paus. Laddar lite energi. Tror vi behöver det. Jag vet inte om det beror på att vi är slutkörda av tentor och HSK-föberedelser, eller om dagens äventyr slet ut varje gnista av energi som vi hade kvar.. men någonstans känns det som min kropp i viloläge. Jag är så trött, så himla trött, utan att kunna sova. Tänker på hennes tårar och darrande viskning. Vem tar hand om barnen ikväll?

 

Det bor en katt längst ned i vår uppgång. Det är den finaste katten jag någonsin har sett. Orangespräcklig och pytteliten. Den väntar på oss när vi kommer hem från skolan. Kastar långa blickar och stryker sig kring våra ben till dess att vi blippar in den så att den kan få äta. Det är vaktmästaren i skrymslet på bottenvåningen som ger den mat och lite vatten. Ja, för vi är ju här nu. Kunming, den eviga vårens stad. Vi har varit det i över en månad. Jag vet inte varför vi inte skrivit förrän nu. Insikten att vår vistelse faktisk kommer att ta slut, att det finns en klar punkt som markerar slutet, blev alltför verklig. Vi behövde en paus. Tid isär för att vara tvugna att fokusera på vad händer här, just nu. Men nu är det bestämt. Januari. I januari kommer vi att komma hem. 

 

Det tog inte lång tid från det att vi landat, förrän vi hade rullat in i vardagshjulet. Nu spenderar vi dagarna med att hjälpa kineserna hitta den bästa tomatsåsen i hyllorna på Walmart, frenetiskt leta efter mörkt bröd och gul lök och dricka kaffe bryggt på lokala Yunnan-bönor. Vi blir bjudna på flashiga middagar hos vår landlord och hennes familj, blir allt bättre på ölspel och kinesiska ordvitsar, äter glass i solskenet på bänkar runtomkring sjön 200 meter från vår lägenhet och har dessutom i dagarna just påbörjat en dödsintensiv men rolig HSK-kurs. Kunming är bra, med andra ord. Pulsen är en helt annan här. Vi trivs. Vilken förmån det är att få ha komma hit och upplevt allt det här. Jag inser verkligen det nu. Det här året har varit olikt allt annat, och vi har faktiskt flera månader kvar. Det, just det, är nog det bästa av allt. 

 

PS. Sofia och jag har fått den stora förmånen att skriva för Motkina.se, en Kina-guide med massvis med tips och råd om man skall flytta/resa/studera i Kina. Där dyker det dessutom dagligen upp en hel del spännande artiklar och nyheter som Kina som både den kinaintresserade och allmänt nyfikne kan ta del av. Missa det inte! 

 

Utdrag från anteckningar den 15e augusti

Det är märkligt hur man kan få en så stark inblick under en sådan kort period i en plats, i ett liv som är så totalt annorlunda mitt eget. Det är så mycket jag vill förklara. Mystiken och fascinationen i allt vi såg och hörde  Det är så frustrerande. Jag vet inte vilka ord jag skall välja för att ni verkligen skall förstå. Jag vet inte ens själv om jag förstår. Det är så mycket som jag inte ens vill förstå. Ofta fylldes jag med känslan av att jag bara ville ruska om dem allihop. Hur kan det fortsätta fungera på det är sättet? Kan ni verkligen tänka såhär? Jag vet att jag missbrukar att säga att det var som att kliva in i en helt annan värld, men här... Ibland kändes det som att vi befann oss på en helt annan planet. 

Framför allt är det könsrollerna som känns så fruktansvärt bakåtsträvande. Visste ni att i Mongoliet är normen att kvinnor gifter sig någon gång mellan 17-22? Om man som kvinna inte har gift sig innan man är 25 så betraktas hon som ointressant och kommer att få leva hela sitt liv som ungmö och hjälpa till hemma hos föräldrarna. En man däremot, blir bara bättre och mer respekterad med åren. Kvinnor har liksom ingen plats alls. Deras uppgift är att städa, laga mat, föda många söner och passa upp på männen i hushållet. Skulle en kvinna vara universitetsutbildad vid giftermålet får hon i 9 fall av 10 att sluta jobba och passa upp hemmet, trots att manen inte har någon utbildning alls. 

I geeren där vi bodde i några dagar var det väldigt tydligt. Familjen hade 7 döttrar och 1 välsignad son. Döttrarna sprang som skott och skötte alla hushållssysslor, medan den välsignade sonen drack mjölkte och spelade kort med de andra männen. Om en dotter satt ned vid braskabinen för att vila och en av hushållets män dök upp var dottern tvungen att flytta sig från brasan och istället sätta sig ned i kjoltyllen på det kalla jordgolvet, långt bort från den värmande elden. 

Nomadlivet är också ganska långt från min verklighet. Ibland är det bara en geer, ibland en geersamling på 3-4 geerer, hundratals mil från närmaste stad och närmaste geer. Hur kommer det sig att de bosatt sig just här? Vad gör de här ute? Sanningen är att det råder febril aktivitet från morgon till kväll. Hönsen, getterna, kamelerna, hästarna och yakarna skall matas och tas hand om. Torkat kamel- och yakbajs samlas in så att de kan elda i kabinerna. Ostar skall lagras, kött styckas och mjölkte bryggas. De flesta lever av det som de själva producerar, men ibland åker de in till närmaste stad och köper på sig de förnödenheter som de behöver. Försörjer sig gör de genom att föda upp och sälja djur. många säljer getull till kinesiska importörer. Av ullen gör de sedan en väldigt exklusiv Kashmir, så det går att tjäna bra med pengar på det här sättet.

De har ett sätt att ta vara på precis varje detalj som är väldigt imponerande. En gång såg jag när de slaktade en get. De slet den itu medan den fortfarande var levande, på så sätt kan man enkelt ta tillvara på blodet. Processen tog flera timmar. Inälvorna tvättades rena från getbajs som de klämde ut i en stor illaluktande hög. Hela tarmsystemet vändes ut och in och skrubbades noggrant. Blodet kokades med salt och morötter till en tjock soppa. Det skall tydligen vara en delikatess. Av getfettet kokades en frityrolja som de använder för att fritera både bröd och nudlar. Det enda som de inte åt var klovarna och huvudet. Man kan äta det också, men det är för omständligt att göra i ordning. Allt avfall eldar de upp i kaminerna, inklusive plast och glas. De håller geerens invånare varma och dessutom får de inget avfall. Utöver det har nästan alla geerer dessutom solpaneler utanför som de får energi av.

Jag vet inte hur jag skall avsluta det här. Det är så många intryck. Det går liksom inte att formulera ned på ett papper, hur mycket jag än vill. Det tar ändå slut här. För den här gången. 

Det hela började med att den myndige nationalparksvakten vars geer vi bodde frågade om jag inte hade lust att gifta mig med hans äldsta son. Det var inte första gången under den vistelsen i hans park som han sagt att vi, enligt parkvaktaren själv, var en bra match. Jag vet inte vad den tanige kazakstanske sonen som jag aldrig växlat ett ord med tänkte om den saken, men jag hade då inte minsta strävan efter att spendera resten av mitt liv som en geerfru och ännu mindre med honom. Vad som därefter följde var en besvärande tystnad. De tidigare gångerna han hade fört giftermål på tal så hade det varit tydligt att han sagt det på skämt. Nu satt han med ögonen stirrandes rakt in i mina. Han väntade på ett svar. Ehm...jo, du förstår...det går inte...för att...sofia och jag är ett lesbiskt par, inte systrar som vi sa tidigare, var allt jag kunde haspla ur mig. Hela geeren stirrade förvånat på oss medan vår guide översatte vad vi sa. Det var som att orden var för stora och konstiga för att tas in. De har aldrig hört om någonting sådant tidigare, förklarade guiden. I Mongoliet har vi inga sådana människor, fortsatte han. I samma ögonblick som orden lämnade hans mun vet jag inte om de var de eller vi som såg mest förvånade ut. Det var som att vi mitt i den brokiga blandningen av geerer, mjölkte och torkat kamelbajs hade glömt bort var vi befann oss någonstans. Men hur funkar det? Vad handlar det om egentligen? Översatte guiden. Kärlek, såklart, klämde jag ur mig. Kylsigaste svaret i världshistorien. Till slut verkade det i alla fall gå upp för nationalparksvakten vad vi försökte förmedla. Han såg fortfarande förbryllad ut och pekade istället på sin yngsta dotter på 12 år. Kan du inte ta henne istället då? sa han medan han skakandes på huvudet försvann ut genom geeren.

Utdrag från anteckningar 6e augusti

 

Vykortslandskapet välkomnade oss. Vi var framme. Bergen stod höga och ståtliga med täckta snötoppar. Från en av glaciärerna rann en vit flod. Av vattnet från floden kunde man brygga det bästa mjölkteet i hela regionen. Runtomkring oss fanns bara ingenmansland. Vi spenderade en och en halv vecka på olika platser i närheten av bergskedjan. Dagarna blandades ihop. Tid hade ingen vare sig konkret eller abstrakt betydelse där. Det kunde lika gärna varit måndag eller torsdag, men det spelade ingen roll. Vi läste böcker, spelade basket med nomadbarnen, gick på promenader, drack ofantliga mängder mjölkte och smugglade så diskret vi kunde, ner den hårda kazak-osten som vi alltid blev påtvingade, i fickorna. Vi satt vid lägereldarna tätt intill varandra i beckmörktret och lyssnade på de kazakstanska och mongoliska melodierna som fyllde upp hela den gnistrande natthimlen. Livet har nog aldrig känts så fridfullt som just då.

 

En dag fick vi besök. Det var höga herrar från ministeriet som lämnat huvudstaden för lite semester i ingentinget. Lugnet som lagt sig över campet försvann så snart de svängde in på området. Kvinnorna lagade mat över brasorna och männen satt tillsammans och drack mjölkte och rökte bjudcigaretter. De skrockade, tog sig för sina tjocka magar och försvann bort till tältområdet som deras medresande chaufförer satt upp för dem. Långt senare, klockan var nog över två på natten, brakade de tillsammans med parkvaktaren in i geeren där vi höll till. Vi satt och spelade kort vid braskabinen som höll geeren varm. Parkvaktaren som vi bodde hos samtalade med vår guide på snabb kazak. Plötsligt så översatte guiden att de tre högsta ministeriemännen som nu stod i vår geer hade tyckt att det var lite kallt i tälten och ville sova i vår geer i stället. Vi var alltså tvungna att antingen sätta upp ett tält i beckmörker eller sova i bilen. Vi kunde absolut inte sova i samma geer, trots att den var stor nog att rymma säkert 40 personer. De var ju respektabla herrar och att sova i samma geer som kvinnfolk var inte på tal. Vi packade således ihop våra sovsäckar som vi brett ut på golvet och gav oss ut i kylan.

 

Varje morgon vaknade vi till att familjens yaakar brölade. De ger ifrån sig de märkligaste av ljud. Det är som att någon snarkar och samtidigt hostar jättehögt. Morgnarna var bitande. Det var ett moln av rök i varje andetag. Ibland gjorde det nästan ont att andas. Men ändå så har luften aldrig känts så ren och klar som just då. En förmiddag lånade vi hästar och red närmare glaciären. Det var jag, sofia, vår guide och en av döttrarna i familjen. De två sistnämnda var vana ryttare, men jag kan inte direkt säga det samma om Sofia och mig själv. Jag fick en ovanligt lat häst, men efter ett långt taktiksnack med hästen kom vi bra överens. Vi red i timmar över slätter, bäckar och murvelhål. Till slut var vi äntligen där. Vi låg länge vid glaciärens kant. Solen lyste mjukt och vår guide berättade historier om livet när han växt upp i en nomadfamilj och om hur kinesiska brottslingar som rymt från fängelserna brukade passera igenom just här, på flykt från Kina. Det fanns ett grottsystem längre bort där det ryktades att det bodde flera stycken, så långt bort från civilisationen som man möjligen kan komma.

 

I mitt huvud har jag nog inte riktigt än hunnit formulera vad jag på riktigt tyckte om vår vistelse i Mongoliet. Från det ögonblick att vi klev över gränsen skedde allting som i ett drömlikt tillstånd. Historierna vi fick höra, sakerna som vi såg. Vi var i en helt annan värld. Det var någonting helt annat. Jag har aldrig sett någonting liknande i hela mitt liv. Det går inte att förklara, inte heller att sätta punkt. Det är ändå det jag tänker göra just nu. Vi har fler historier på lager. Ni får helt enkelt hålla ut till dess.

 

 

Utdrag från anteckningar den 7e augusti

Utdrag ur anteckningar den 7e augusti

 

Allting hade gått perfekt enligt planen vi gjort upp. Enligt utsatt schema hade planet landat i Urumqi med flyg från Kashgar under förmiddagen. Planet hade inte ens varit försenat med mer än femton minuter. Köpt två ryggsäckar i normalstorlek, en röd och en blå. Inhandlat diverse matartiklar och laddat upp batterierna till de elektroniska maskiner som vi skulle ha med oss på resan. Vi hade till och med löst ett skolbestyr som vi haft lite vånda över hur vi skulle lösa. Med andra ord kan man säga att vi kände oss mer än redo när vi satt på en restaurang och sörplade i oss en sista skål med nudlar innan vår buss mot Qinghe skulle avgå. Inte kunde vi då ana att alla förberedelser i världen inte kunde ha förberett oss på vad som komma skulle.

 

Den tidigare omnämnda bussen stannade vid två stationer och passagerarnas bagage sorterades in därefter. Av en händelse visade det sig att ovanligt många av de resenärer som skulle av vid vårt stopp bar bagage. Således var det inte heller konstigt att stämningen kring de trånga bagageutrymmen på vår sida blev hätsk. Aldrig tidigare har man kunnat skåda så många kineser och två utlänningar fightas så intensivt om samma utrymme. Det var inte förrän en skallig kines i 45 års åldern fräckt yttrat en kommentar om att vi med två så stora väskor nog borde klarat oss på en för två personer och vi efter en iskall tystnad själva knuffade in den sista väskan, som bussen kunde fara iväg. Sommarnatten var mörk och bitande. Vi hade fått stiga av i en tom gatukorsning strax innan klockan fyra på morgonen och därefter försökt leta upp ett hotell som tog emot utlänningar. Hela sex hotell betades av innan vi bittert konstaterade att vi inte skulle få mer sömn den natten. Ett tag funderade vi på att sova några timmar i en soffa i en övergiven hotellreception, men tanken övergavs lika snabbt som den stora råttan sprang, rakt framför våra fötter. Samtidigt som solens första strålar krängde sig upp över horisonten hittade vi en restaurang och satte oss för att äta frukost.

 

Aldrig hade jag trott att det skulle bli militären som blev vår räddning, men så föll det faktiskt sig. Nästan förvånat hittade vi dessutom en van som kunde ta oss upp till Takeshiken, orten närmast gränsområdet. Fram till just det ögonblicket hade vi nämligen inte varit 100 % säkra på att man faktiskt kunde ta sig upp den här vägen fortfarande och dessutom inte säkra på om platsen existerade överhuvudtaget. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Nu kunde vi bara vänta.

 

"Vi kan för fan inte vända här" var allt som snurrade i mitt huvud när den enda banken på orten meddelade att de varken tog emot något av våra bankomatkort och inte heller växlade pengar. Den närmsta staden som gjorde det var Urumqi som vi lämnat många timmar tidigare. De stackars tjänstemännen tvingades ringa runt och kolla med varje stad i närheten. Vi var 15 minuter från gränsen och så nära på att inte kunna fortsätta vår resa. Vi fick låna en dator i en hotellreception för att leta efter information om vi kunde ta ut pengar i Mongoliet eller inte. Det skulle gå. Det var tvunget till att gå. Med vad vi trodde var tillräckligt mycket pengar för att ta oss upp de 800 milen till Olgii, som vi med hjälp av en poliskonstapel fulväxlat i en mataffär begav vi oss således till gränsområdet. En timma efter det att gränsen öppnat igen och gränskontrollen gått igenom allt från underklädespåsen till varje fil på datorn lämnade vi helt plötsligt kinesisk mark. Upprepandes "Olgii, Olgii, Olgii, Olgii" hittade vi till slut Aidos och vanen där vi lämnade er sist, utan minsta aning om vad som komma skulle.

 

Utdrag från anteckningar den 7e augusti.