En mycket vilsen reseblogg

Det här med att åka till Kina, bemöta kineser och handskas med den kinesiska byrokratin. Det är minsann inte en dans på rosor. Det är papper hit och papper dit, långa väntetider och en svindlande hög språkbarriär. Universitetet som vi har kommit in på är en av de bästa skolorna i avseendet att handskas med och lära ut kinesiska till laowais (=utlänningar), men ändå så har vi, utan att ens ha börjat studera, stött på flertalet komplikationer. 

 

Vi har nämnt tidigare att vi gjorde misstaget att gå via en agent istället för att kontakta en annan förmedling direkt. Det finns flera fördelar med att gå via en agent. Tanken är att de skall sköta det mesta av pappersarbetet och minimera språkliga missförstånd i samband med ansökningen. Vad man måste tänka på är att det oftast är väldigt mycket dyrare att gå via en agent. Sidan,  www.blcu-china.org, som vi hamnade på innehöll inga upplysningar om att det faktiskt rörde sig om en agent och inte var en utav skolans informationssidor så vi fattade aldrig att vi gjorde ansökan via agenten. När vi till slut insåg att det faktiskt rörde sig om en agent och vi skulle betala lite mer än det dubbla priset för terminsavgfiten mailade vi agenten och sa till honom att vi ville gå via en annan förmedling istället där vi inte skulle behöva betala det dubbla. Agenten mailade tillbaka och sa att vi skulle få depositionen tillbaka. Det är det sista via har hört från honom. Sedan dess har vi skickat dryga 10 mail och bett honom höra av sig, men utan resultat. Nu handlar det inte längre om summan som har blivit lovade utan det har blivit en principsak. Han kan inte lova någonting och därefter tro att han kan komma ur situationen genom att strunta i att svara. 

 

Agenturen, www.cucas.edu.cn, som vi tillslut använde oss av är den mest anlitade agenturen för kinesiska universitet. Vi har aldrig haft något problem med dem och de sätter verkligen studenten först. Är det någon som funderar på att åka till Kina som läser denna text kan vi alltså verkligen rekommendera CUCAS. De är superbra. Funderar ni på att gå via en annan organisation så är det väldigt viktigt att göra en ordentlig genomsökning av allt material som finns där ute så att ni inte råkar ut för en likadan situation som vi hamnade i. 

 

De senaste dagarna har varit omtumlande. I september bokade vi vår avfärd den 6e februari och ombokningsbara hemfärd med SAS och trodde aldrig att vi skulle behöva lägga något mer fokus på biljetterna. SAS är ju ett seriöst företag. Det blir inget krångel. De går inte i konkurs. Tji fick vi. Läget är fortfarande osäkert, men nu ser det äntligen ut som att det finns lite hopp. Planerare in i själen som vi är har vi såklart gjort en väldigt detaljerad backup plan om SAS faktiskt skulle gå i konkurs. Faktum är att vi faktiskt har hittat billigare biljetter än de SAS-biljetter vi var så nöjda med tidigare. Snacka om ödets ironi! 

 

Äntligen, äntligen, äntligen. Tidigare idag knackade DHL på dörren och nu har jag äntligen antagningsbeskedet i min hand. Vi har haft lite krångel sedan vi först fick reda på beskedet, så nu känns det helt fantastiskt att ha dokumenten inom en armlängds räckhåll. Det visade sig att vi inte hade vänt oss till skolan, när vi gjorde ansökningen, utan en oberoende agent som hux flux slutade höra av sig när vi började ställa jobbiga frågor som "varför vill du ha tre gånger mer betalt än den summa som vi har läst på andra sidor att det kostar?" Det var ett rookie-misstag, antar jag, men ändå lite pinsamt att åka dit då både jag och Sofia bokstavligt talat har dammsugit internet efter information om skolan och ansökningsprocessen. Efter det att vårat tålamod börjat tryta ringde vi ner till skolan och fick tag på fantastiska CUCAS som nu har hjälpt oss med ansökningen. Ja, organisationen heter faktiskt CUCAS och inte crookhouse eller hookerhouse, som mamma och jag först trodde att ansvarig på skolan hänvisade oss till i telefonen. Hm.. ibland är det där med språkbarriären inte helt enkelt. Idag är det bara 5 dagar kvar till dess att Sofia kommer hem från Japan! Åh, som jag längtar!

 

Sofia, den jäveln, lämnade mig igår kl 12.35 för 14 dagar i Japan. Nu sitter jag ensam och har ingen att prata med om Kina, vilket indirekt innebär att jag plötsligt har fått väldigt mycket tid över. Egentligen är det bra för jag har en hemtenta i kursen om kultur, samhälle och politik i Kina som skall in på söndag, men jag kan liksom inte koncentrera mig. Det bubblar inom mig. Kina Kina Kina. Vid lunch försökte jag flera gånger snudda vid ämnet så att övriga familjemedlemmar skulle haka på så att vi skulle kunna inleda en lång diskussion, men ingen var särskilt intresserad, framför allt inte pappa. Han säger att han får ont i hjärtat av att bara tänka på det. Jag tror snarare att det handlar om att han inte orkar gå över samma grejer om och om och om igen. Jag vet inte hur jag skall kunna utföra någonting vettigt under dessa två veckor om jag inte hittar något forum för att få ur mig alla tankar. Två veckor är i och för sig inte så himla lång tid... men det är så tomt utan henne!

 

När hon kommer hem är det 80 dagar/tre månader och 4 dagar/1920 timmar kvar till dess att vi åker. Fattar ni eller?