En mycket vilsen reseblogg

Jag har funderat länge på om det här verkligen är blogg-material eller inte. Någonstans tycker jag att incidenten representerar kinesernas tankesätt så bra att den är bra att föra vidare, men, haha, helst av allt skulle jag nog bara vilja glömma att det här någonsin har skett. Redan här slänger jag alltså in en liten VARNING till eventuella känsliga läsare för det här, mina vänner, är ingen rolig historia.

Det hela började med när vi i förra veckan hade vänner på besök i lägenheten. En utav vännerna, vi nämner inga namn, men kan kalla personen för X, bestämde sig för att låna toaletten. Vi satt och fikade utanför. Tiden gick, men X dröjde sig kvar på toaletten. Till slut hade X varit där väldigt, väldigt länge och vi frågade om allting var okej. Skamsen kom X då ut och sa att vi hade ett litet problem där inne. Problemet visade sig desvärre inte vara så litet. Det visade sig dessutom komma med de hiskligste av avgaser någonsin producerats i mannaminne. Vi hade tokstopp i toaletten. Det vara bara att ge sig in och gräva.  

Efter flera väldigt, väldigt obehagliga minuters kamp stod vi villrådiga. Ingenting hände. Vad gör man när man har ett sådant här problem? Vem ringer man? Hur fort går det att lösa? Vi har bara en toalett i lägenheten och att leva tre personer i en lägenhet utan en fungerande toalett kändes minst sagt jobbigt. Efter en stunds övervägande gick vi ned till landlorden för att be honom om hjälp. Fem minuter senare öppnade landlordens pappa dörren i pyjamas. Klockan var nog inte mer än halv nio men kineserna lever efter mottot 早睡早起身体好(=early to bed and early to rise makes a man healthy, wealthy and wise) och går alltid och lägger sig tidigt. Efter att ha fått förklarat problemet för honom suckade han, dammade av en stor sugpropp, slängde på sig en rutig morgonrock och vaggde upp för de 5 branta trapporna upp till vår lägenhet.

Gubben suckade, stönade och gav ifrån sig ljudliga läten om vad han tyckte om situationen inne på toaletten. Jag ville dö. Gå under. Explodera till partikelform och flyga genom universum, långt, långt bort. Jag tror aldrig att jag har skämts så mycket i hela mitt liv och det var inte ens mina efterlämningar. Gubben visade sig vara en riktig hjälte och efter en kamp på 10 minuter fick han löst problemet och efter en bra stunds sprayande med luftrengöring kunde vi andas ut på riktigt. Vi gav honom en av våra dyrbara marabou-kakor och en gott-och-blandat-påse. Uppoffringen kändes för oss ungefär likvärdig med det han precis stått ut med, men jag vet inte om han tyckte samma sak. Innan han lämnade lägenheten flikade han in att vi 1. inte skulle använda toaletten lika mycket i fortsättnignen och 2. att X nog borde dricka mer vatten. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket i hela mitt liv. 

Det här är ett ganska charmigt (?) drag hos kineserna. Det är inte första och sista gången något sådant här händer. Bara för några dagar sedan så satt jag och några andra kompisar i en taxi och försökte småprata lite med chauffören. Helt plötsligt vräkte han ur sig till en utav oss ”du där, du är mycket större än vad de är. Du måste äta lite mindre och träna lite mer.” Våra hakor landade någonstans nere vid golvet. Vad sa han? Eh...Va?! Han syfte med denna kommentar var inte att vara elak mot den här personen. Han sa det i syfte att vara snäll genom att upplysa den här personen om någonting som han var helt övertygad om att den inte visste. Han hade sanningen och ville erbjuda oss några smulor av kakan. Egentligen är det ganska fint, men ibland tycker jag att de kan behålla hela kakan för sig själva. 

För några dagar sedan bestämde sig vi tillsammans med en annan svensk tjej som vi har träffat här för att åka till en vintage-marknad i Houhai. Jag hade hittat en annons på thebeijinger och visste egentligen inget mer om det än att den skulle ligga på den Gulous västra huvudgata, nummer 101. Väl på plats strosade vi ned längs den färgsprakande huvudgatan... men när vi kom fram till byggnaden där nr 101 skulle ligga var den ingenstans att hitta. Till vänster om oss fanns nr 105 och till höger nr 99. Vi gick fram och tillbaka, fram och tillbaka... Ingen logisk förklaring i världen kunde förklara varför 101 inte var där den skulle vara. Efter ett tags virrande beslöt vi oss för att gå in i hutongerna för att fysiskt leta upp nr 101. Sagt och gjort gick vi in i gränderna, förbi små gallerier och dumplings-hål i väggen. Plötsligt stod vi framför ett litet café och då kaffesuget plötsligt drog mer än vintage-suget (eh???!!!!) smög vi oss närmare och kikade in stället. Vi kom in på en varm liten bakgård där stolar och bord stod uppställda i rader. Kinesisk sockersöt pling-pling-musik spelades i bakgrunden och en mjuk vind från en värmelampa välkomnade oss att sitta ned. Vi beställde in någonting som vi trodde var en bakelse, men visade sig vara en smörig gratinerad beta av något slag. I mitten så hade de gröpt ur innehållet och lagt i honungsdoppade dadlar och på toppen hade de smält ost och strösslat ordentligt. Smaken var... intressant, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. En sak, som jag med 100 % säkerhet faktiskt kan säga är att denna efterätt platsar i toppen på "saker som du inte skall äta när du kommer till Kina-listan." Kaffet var fantastiskt i vilket fall som helst.

Idag skulle jag nog inte kunna hitta tillbaka till det lilla krypinet. Det är det som jag tycker så mycket om med den här staden - man vet aldrig vad man har att vänta sig. Plötsligt så dyker man bara rakt ned i en hög med guldkorn. 

Numer trotsar vi trafiken tillsammans med våra nya bästa vänner Bettan och Boris.
Välkomna till familjen! 

Idag har vi haft en av de kallaste dagarna på länge. Tidigt imorse snöade det lite och nu på eftermiddagen regnade det en skvätt. Det var andra gången sedan vi kom hit. Plötsligt så dök det bara upp, från ingenstans. Stora gråadaskiga flingor. Ja, för här är snön inte vit, utan grådaskig. Det är avgaserna som ställer till det. Vissa dagar är bättre än andra. Det finns en skala för att mäta exakt hur dålig luften är. Den går från 0-500 då allting över 50 är skadligt för hälsan. I sverige har ni just nu 11. Här mäter skalan just nu 170. I början av januari var kvaliten värre än någonsin. Då mätte skalan på en specialgjord termometer över 900. Häromdagen var det 550. Det var ganska läskigt. När vi cyklade fram på gatorna i vårt kvarter brände det bakom ögonlocken. Sikten var dålig och det var så mycket partiklar i luften att det nästan gjorde lite ont att andas. När jag kom ut från lektionen i förmiddags för att ta cykeln till vårt 5 vånings-ikea-liknande-bamba var den helt smutsig. Det var som att någon hade stått och kastat grus på den. Jag funderade på att tvätta den i eftermiddags, men alla som jag pratade med sa att det inte ens var någon idé. Allt är smutsigt här. Fint, men smutsigt. 

Vi är 15 studenter i min klass. Utav dessa 15 är det bara jag, en polsk tjej och en australiensisk kille som inte har asiatiskt ursprung. Efter en vecka av klasser så känns det som att alla har hittat sin plats i den nya gruppen. De som försökte lite för mycket i början har sansat sig och de som inte riktigt vågade ta plats har fått mer yta. Allting är som det skall vara. Överlag känns det som en bra klass. Det känns skönt att få tillbringa våren med dem. Dessutom är det väldigt kul att få spendera så mycket tid med personer från andra kulturer. Jag har snappat upp så många konstiga grejer under de senaste veckorna. Jag har säkert glömt hälften, men här kommer några som jag har lyckats komma ihåg: 

• I Japan så är den normala kroppstemperaturen 36.5, i Korea är den 36.7 och i Kina är den 36.8 grader
• I Poland säger man ”sex” när man skall ta fotografier
• I Poland äter man mycket salladskol och gurka och dricker mycket, mycket vodka
• Den kinesiska grammatiken skrevs ned först 1898, innan dess säger kineserna att de inte hade någon grammatik
• I Turkmenistan är det vanligt att sluta skolan helt efter motsvarande årskurs 9
• Enligt kineserna är koreanska, som är mycket mjukare, ett kvinnospråk och kinesiska ett mansspråk
• I Japan är det okej för tjejer att gå hem till killar, men inte okej för killar att gå hem till tjejer
• På koreanska finns två olika uppsättningar med siffror som man räknar till tio på
• Jan-Ove Waldner är det enda asiater kan om Sverige
  
  
  Halva min klass

Jag har Kina-feber. Den har dunkat i hela min kropp i många, många år. Maten, kulturen, folket och byggnaderna. En liten bit av mitt hjärta kommer nog alltid finnas i just här. Det är så magiskt. Det är en helt annan värld. Efter ett tag i det här landet känns det ibland som jag befinner mig på en helt annan planet. Saker som är så självklara hemma är inte ens att tänka på här och tvärtom. Varje dag är det någonting nytt. Ibland är det frustrerande. Det är så mycket jag inte förstår. Det är så mycket jag vill fråga och ifrågasätta, men i det här landet går det inte alltid att göra det. Här kan man inte formulera sig hur som helst på papper, inte ens i tal. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna köpa det helt och hållet.

För att exemplifiera detta så kommer här en incident från yours truly. I förra veckan så pratade vi om att spela basket på lektionen.  Då jag inte kände till karaktärerna för basket gick jag in och sökte i min nya bästa vän, mobillexikonet hanping. De två första träffarna jag fick upp var lanqui - basketball och nanzi lanqui – men’s basketball. Konstigt tänkte jag, bläddrade ned i listan för att se om det fanns ett annat ord för ”tjejbasket.” Jag bläddrade igenom mina två lexikon-appar på mobilen och inte heller i mitt riktiga lexikon. Tjejbasket fanns ingenstans att hitta. Däremot dök men’s basketball upp med flera varianter på flera ställen i alla tre lexikonen.  Just då passerade min lärare min bänk och frågade om det var något problem. Förbluffad berättade jag för henne om min upptäckt och sa att jag tyckte att det var lite konstigt. Den annars så fantastiska lärare Li stannade till. Spärrade upp ögonen och var helt stilla i två sekunder. Därefter gav hon mig en besvärad blick och fortsatte med en famlande röst ”Aike xuesheng, ni xue le tai nuli. Xiuxi yi xia, hao ma?” Student Aike (mitt kinesiska namn från skoladministrationen), du studerar alldeles för hårt. Vila lite, okej? Hon lämnade hastigt min bänk innan jag hann säga någonting mer. Va?! Vad hände? Vad gjorde jag för fel? Det var ingen stor grej, men någonstans känns det som att jag borde vetat bättre. Det är inte så man gör här. Kineserna är fina på det sättet att de för det mesta inte låter visa på att man har gjort någonting konstigt… men det kändes att det var lite spänt från hennes sida resten av förmiddagen.  

De vilsna utlänningarna i lägenhet 501 befinner sig just nu djupt inne i en plugg-förkylnings-öl-dimma. Återkommer inom kort från järnridån när allting lugnat ner sig. Håll ut! 

Någonting som vi länge har funderat på är ett fenomen som sker varje gång man går in i t.ex. en vanlig klädaffär. Vid dörren hälsas man vanligen med att en eller flera i personalen skriker välkommen på kinesiska. Därefter, nu till det konstiga, får man en personlig stalker. Alltså, från det ögonblick att man kommer in i affären till dess att man kliver ut genom dörrarna glider en eller flera av de anställda runt som en skugga bakom en på 0,5 meters avstånd. Till en början så trodde vi att det handlade om att de ville hjälpa till, alternativt ville se efter så att vi inte snodde någonting, men i veckan fick vi reda på hur det egentligen ligger till...

Vi var inne i en affär i Xidan och kollade på lite kläder. Efter ett tag fastnade vi för en jumpsuit och en klänning och bestämde oss för att prova dessa efter det att vi kikat runt lite mer i affären. Genast dök svans1 och svans2 upp, som hela tiden befunnit sig 0,5 meter bakom oss, vid vår sida och ryckte åt sig våra utvalda plagg och la dem i sin famn. De sa att de kunde hålla dem tills vi ville prova. Något förstummade fortsatte vi vår jakt i affären. Vid ett tillfälle blev min svans bortskickad för att ta ett telefonsamtal. Så fort han försvunnit dök en annan anställd upp vid min sida. Då kom den första svansen tillbaka, springades. Han spände ögonen i den nya svansen och väste på ett Voldermort-liknande sätt "ta shi wo de" vilket betyder "hon är min." Eh va? Då blev allt klart. Det handlar inte om att de vill vara hjälpsamma. De får provision för att vara professionella stalkers. Senare samma dag så pratade vi med Vivvi, vår roomie, om detta. Hon sa att detta fenomen beror på att de anställda antagligen, likt de flesta i Kina, får betalt för kvalitén på arbetet och inte per timme som vi har i Sverige. Jag kommer nog aldrig sluta förundras hur annorlunda våra länder är på djupet. 

Igår fajtades vi och kineserna till tänderna på Silk market. Silk market är en av de största shoppingmallsen i Beijing som riktar in sig främst på försäljning till turister Det är ett JÄTTEkomplex med typ hundrafemtusen små affärer och är alltid packad med människor. Där kan man hitta alltifrån resväskor, kläder, accessoarer, handväskor, skor, sidensjalar, elektronik... alltså ALLT! Så fort man kommer innanför väggarna börjar kaoset. Ett organiserat, men kaotiskt kaos. Där finns det bara en regel - pruta tills du dör! Det är som ett spel, en lek och kruxet är bara att veta vilka regler som gäller. Gör man det fel kan det bli otrevligt på riktigt...

Först sätter de ett hysteriskt högt utgångspris baserat på ditt utseende, din hudfärg och hur rik du ser ut att vara. Därefter börjar spelet. Först skall man verka chockad. VA?!!!! Så mycket? För den här? Hemma kan man få den för mycket, mycket billigare. De säger att de förstår och eftersom att försäljaren gillar dig så kan du få det till ett lite, lite bättre pris. Kan man några fraser på kinesiska går priset genast ned ytterligare och bor/studerar/jobbar man här så kan man trycka på det också. Dessutom gäller det att ha lite pokerface och inte verka alltför intresserad av produkten. Vad man kanske inte vet är att flera av försäljarna har fått lära sig användbara fraser på t.ex. svenska, franska, tyska och ryska. Säger du alltså högt på ditt språk att du kan tänka dig att köpa varan för x kr, då vet försäljaren att denne har dig i sin ficka och då är du körd. Kineserna är lite luriga på det sättet, framför allt när det kommer till pengar.

Spelet fortsätter genom att försäljaren frågar dig vad du kan tänka dig att betala för varan. Därefter får man helt enkelt känna sig fram. Man skall aldrig låsa en förhandling från början utan måste vara beredd på att höja sitt bud. Mitt knep är att höja med små steg, men inte alltför små. Dessutom försöker jag utgå från att försäljaren skall sänka sitt bud minst två gånger innan jag höjer mig och det brukar lösa sig ganska bra. Jag fick ner en klänning från 3800 kr till 300 kr. Tanten sa att hon var nära på att börja gråta och att hon inte skulle kunna sova samma natt för att jag var en så bestämd ung kvinna. Men vad man måste ha i åtanke är att oavsett hur mycket man får ner priset så gör de alltid vinst ändå. När klockan blev mycket tog vi och våra 42 shoppingpåsar tunnelbanan hem till oss, mitt i rusningstrafiken.
Det var intressant.