En mycket vilsen reseblogg

Det första jag gjorde när vi nådde Taiwan var att öppna Facebook. Alltså, det kanske låter töntigt, men när man har levt i cencur i fem månader är det häftigt att kunna öppna appen utan VPN-tvång. Om ni tyckte att det där var töntigt är det nog bäst att sluta läsa nu. Det första jag läste fick mig nämligen att sätta i halsen av förvåning.

En viss koreansk skådespelare/sångare/modell/Gud befann sig på semester i samma stad som jag var i. Alltså, jag vet inte ens varför jag erkänner det här, men utan att överdriva så tror jag att jag gick med konstant uppspärrade ögon och oberört leende på läpparna. Varenda person i min närhet granskades. Inte någon undgick min radar. Såklart, som när man verkligen vill träffa någon, så händer det aldrig... Men känslan av att vi vandrade på samma gator var spännande. Jag vet inte om det var tanken på att han var där, eller den makalösa shopping (som gjorde att jag och Sofia fick skicka hem ytterligare 11 kilo när vi nått Hong Kong), vilket gjorde att Taipei vandrade rakt in på favoritstads-listan tillsammans med Beijing, Seoul och Tokyo i oberoende ordning. 

 

Taipei är en häftig stad. Det är en frisk fläkt. Människorna där engagerar sig. På gatorna vimlar det av människor som strider för alltifrån djurens rätt till Taiwans självständighet. Det sista hade aldrig fått äga rum på fastlandet, inte en chans, men här passerar människor förbi som att det mest naturliga i världen. De människor som vi träffade och pratade med fick oss att tro att denna önskan var delad med stora delar av den taiwanesiska befolkningen. Jag vet inte om det är sant eller inte. Taiwan var annorlunda. Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Så många olika influenser, koreanska, japanska. Det är som att allting går att gro. Allting kan etsa sig fast. Kanske var det just därför jag tyckte så mycket om det. En liten bit av mig etsade sig fast där.