Ett evigt sökande
Utdrag från anteckningar 25e juli
Vi hade nått Hong Kong via den före detta portugisiska kolonin Macau. Målet var att så snabbt som möjligt skaffa nya visum och fortsätta in i Kina. Jag har varit i Hong Kong tidigare. Varje gång känns det som att jag förtvivlat försöker leta efter någonting som jag tycker om med Hong Kong, men jag vet inte. Det blir aldrig sådär innerligt som att jag vill att det skall bli. De flesta som jag möter säger att de älskar Hong Kong. När jag frågar vad det är som är så speciellt så svarar de flesta att det är en möjligheternas stad. Allting går att göra i Hong Kong om man har de rätta resurserna. Jag förstår vad de menar. Hong Kong är en häftig stad. Skyskraporna växer för varje dag som går. Pulsen är intensiv. Allting går så fort. Jag tror att jag gillar tanken av Hong Kong, men inte så mycket Hong Kong i sig. Så när tjejen på visumkontot meddelade att vi inte kunde få våra visum förrän fyra hela dagar senare så kändes de fyra dagarna som fyra evigheter. Det blev ganska bra ändå. Fyra evigheter går visst snabbare än vad man skulle kunna tro. Vi åt dim sum tills magarna var nära att explodera, drack importerad öl, gick på KTV, mötte upp med gamla vänner och sex and the city-shoppade. Till slut hade det äntligen blivit fredag. Efter det att vi hämtat upp de nya visumen tog vi tunnelbanan upp till gränsen och en knapp timme senare var vi på kinesisk mark igen. Det kändes bra att vara hemma igen.
