Ett löfte
Egentligen är jag en mes. En mes till den grad att ni nog inte förstår hur mesig jag blir. Det kommer bara till vissa saker, förstås, men när det väl gäller så är det illa. Höga höjder är ett återkommande exempel. Jag klarar knappt några meter upp innan jag hjärtat bultar snabbare, all logik lämnar hjärnhalvan och benen darrar som kokta spaghettistrån. Det är verkligen inget skämt. Vad som gör hela saken ännu mer komplicerad är att jag dessutom en sådan person som tvingar mig själv att göra saker för att komma över mesigheten som sådan. Ja, alltså, om det inte handlar om typ insekter. På den fronten har jag gett upp. Det går liksom bara inte. Ni förstår, ibland får jag briljanta idéer som att prova att åka ned för en bäcksvart pist i någon skidort trots att jag vet att det är läskig mark. Full av adrenalin skjuter jag iväg mig ned för backen, men det är också så långt jag kommer. Direkt efter det att jag lämnat avfarten får sådana omedelbara krampattacker överallt i hela kroppen. Det brukar sluta med att jag sitter ett längre tag i backen och låtsas som att jag njuter av solen eller vad-för-väder-det-än-kan-vara, ler oberört till alla som svischar förbi och därefter långsamt plogar mig själv hela vägen ned och svär att jag aldrig skall göra om det där. Idag fick jag en sådan briljant idé igen.
Det hela började med att vi anlände till Dunhuang klockan sex på morgonen och checkade in på ett hostel med utsikt över öknen. Samma eftermiddag beslöt vi oss för att promenera upp i dynorna. Vi satte av och insåg inte förrän alldeles för sent att det höll på att bli riktigt jäkla brant. Till det hela hör att två unga kinesiska biologer hade hittat oss vid biljettkassan och därefter tvingat sig till att bli våra följeslagare. Den ena av dem var biffigare än den andra och när jag började ojja mig om att det trots av allt kanske var bäst var dags att gå ned nu, högg han tag i min hand och pekande manande mot toppen av dynan. Med en hand hållandes krampaktigt om hans ryggsäcksrem och den andra i hans hand kändes det åtminstone lite säkrare och trots att ökenvinden tilltog och sanden ven omkring oss gick mina kokta sphagettiben med på att fortsätta uppåt. Vad jag inte hade räknat med då var att han under den där biffiga ytan egentligen var exakt lika mesig som jag och till och med hade sämre kondis, vilket gjorde att han ville ha vilopaus var femte meter. Inte mycket till hjälp där alltså. Vid det laget hade vi kommit så långt upp och vinden tilltagit så mycket att det hade varit läskigare att vandra ned och dela det smala utrymmet på dynans kant av de ovetandes idioterna som ville gå upp. Det enda alternativet var att ta sig upp så fort som möjligt och andas där. Typiskt tråkigt för den biffiga biologen som valt mig som följeslagare. Han fick inte stanna till en endaste gång trots upprepade försök till vila.
Tillslut var vi i alla fall uppe. Andan i halsen, vinden i håret och sand precis överallt. Den kinesiska delen av Gobiöknen bredde ut sig under våra fötter. Solen lyste obarmhärtigt rakt ned i sanden. Det var som att den glödde. Längs med horisonten försvann kamelkararvaner bakom nya dynor. Mitt i det eviga fanns en liten oas, tacksamt utplacerad för de gamla sidenresenärerna. De kinesiska biologerna ville av någon outgrundlig anledning fortsätta längre in i öknen, uppför ännu högre dynor, men då kände jag och mina kokta spaghettiben att det gott och väl räckte nu. Problemet var bara hur vi skulle ta oss ned. Sofia tyckte sig se en annan väg ned som inte skulle vara lika brant. Det fanns till och med en trappa gömd i sanden som någon av oss skulle kunna hålla oss i fall att det skulle kännas högt. Då skulle vi dessutom inte behöva gå nedför kanten av själva dynan. Sagt och gjort satte vi av. Inte hade vi då räknat med att den nya vägen skulle vara ännu brantare än vad vägen upp hade varit och nu dessutom nedför. Efter upprepade försök att ta mig ned med äran i behåll gav benen med sig och jag satte mig ned i sanden och försökte med obekymrat leende se ut som att sanden inte alls stekte mig som ett ägg i en oljig panna. Därefter började jag försiktigt skjuta mig ned för branten. Plötsligt dök upp ett gäng nyfikna barnögon upp vid min sida. De var i full färd med att springa ned för stupet och pausade för att skrattandes iaktta den fåniga utisen som krampaktigt höll sig i sanden. Det var först när en pojke som inte kunde varit äldre än sju slängde upp en stor kamera och tog kort rakt i mitt ansikte och jag slängt iväg några försök till mördarblickar som de återigen skrattades satte av igen och jag fick fortsätta den långa färden ned till marken. Väl nere, efter att ha fått flertalet tummen upp från iakttagande kineser, lovade jag mig själv, likt så många gånger innan, att aldrig göra om det där igen...vi får se hur länge det håller.
