Mordhotad i tibetansk by
Utdrag från anteckningar den 26e juli
Alltså ibland blir jag så frustrerad. Oavsett vilka ord jag väljer kommer jag aldrig kunna förmedla stämningen i vissa av de byar och städer vi besöker. Precis så är det med Xiahe. Det var som att kliva in i en annan värld, långt, långt bort från min verklighet. Xiahe är en liten by mitt i en sänka, högt upp på ett berg. Det ligger så högt upp att luften nästan känns lite rå, även mitt i sommaren. Ja, framför allt om man kommer från söder och är van vid en 30 fuktiga plusgrader. 50 % av människorna av bor där är tibetaner, 40 % är huikineser, en muslimsk minoritet och 10 % är hankineser, den dominerande etniska gruppen i Kina. Det är stora spänningar i området. Ibland blossar konflikter upp. Det är sagt att det bara är respekten och samhörigheten med slätten som håller området under kontroll. Ibland hjälper inte ens det. Situationen i Tibet späder på spänningarna. 2008 stängdes staden helt ned för turister. Det ansågs vara farligt för dem att vistas där. Det var för rörigt som det var redan. I maj i år öppnades det upp igen. När vi kom dit i mitten av juli kunde man inte se några spår från några oroligheter.
Huvudattraktionen i byn är Labrang monastary, ett av de sex viktigaste tibetanska klostren i världen. Klostret i sig är fantastiskt, men vad jag främst kommer att minnas av byn är att gå runt och försöka lyssna på vad som sägs på bakgatorna. Inte för att det går att förstå någonting. Både tibetanskan och hui-dialekten är helt och hållet oförståeliga. Det skulle kunna vara ett helt annat språk, ur en helt annan språkstam. Det är så mycket att iaktta, så många intryck. Det är som att kliva in i en målad bild. Invånarna går nästan enbart klädda i traditionella kläder. Kvinnornas dräkter är helt fantastiska. Alla färger i färgskalan finns representerade i broderierna och längder. Egentligen ville jag bara springa omkring med min kamera och dokumentera varenda liten detalj, men efter att med 99 % säkerhet blivit mordhotad av en äldre tibetansk tant med särskilt vackra kläder så vågade jag knappt ta några fler kort på människorna i staden. Det var helt okej, jag tog kort på byn istället. Byn i sig var inte likt någonting jag sett tidigare. Det var som att tiden hölls stilla av den tjocka dimma som hängde över staden. Gatorna luktade av brasor och stenungsbakat naanbröd. Åsnor och höns tilläts fritt promenera längs vägkanterna. Människorna satt utanför husen och bara väntade på att någonting skall hända, strövade runt utan att egentligen ha något mål. Allting rörde sig i slowmotion. Kanske är det just så att invånarna har anpassat sig till slätten. Munkarnas tysta böner, invånarnas strövande, gräsets vajande. Alltihop hör ihop på något sätt.
