På liv eller död
Utdrag från anteckningar den 4 augusti.
Bilen kör i en hög hastighet runt hörn och håligheter i marken. Mitt huvud som för någon sekund var trött och simmigt är nu på helspänn. Jag vet inte om det är för att chauffören kör ännu snabbare längs den snava vägen eller om de är vraken jag ser utanför bilfönstret. Vi är uppe i åtta nu. Åtta vrak som ligger längs vägen. Några bilar ligger svarta och ihopsmälta av den brand som skapades vid kraschen och vissa ligger på en matta täckt av bildelar, men alla har blivit totalmosade. Jag vet inte vad som gör mig så fascinerad. Vad hände med dem? Hur kraschade dem? Dog de direkt? Hann de ut? Jag hinner inte besvara någon av dem innan jag ser ett till, och sedan ytterligare ett. Antagligen har vi missat ett par då stupet varnar bara några decimeter från vägkanten, ner mot en säker död.
Bilen stannar till och vi pustar ut. Vi har precis överlevt den antagligen farligaste och dödligaste vägen i Kina. Chauffören har kört fort och vi har flera gånger bett honom att sakta ned. Vi har dessutom satt på oss bälten. Någonting som inte hör till normen här i Kina. Benen skakar nästan när vi går ur bilen. Men som man brukar säga om graviditeter glömde vi pärsen så fort vi såg vad vi hade kommit fram till. Det var som ett vykort. Karakol lake, en sjö där bergen är täckta av snö och vattnet gnistrar i kristallblått. Grässlätterna är grönare än den gröna färgen i grönskan under våren. Runt sjön är ett par mongoliska geerer uppställda. En man sitter vid ett av tälten och klipper sina naglar med en kniv som liknar en morakniv. Vi börjar gå runt. Efter ett tag lägger vi oss i gräset, alldeles vid det gnistrande vattnet och med örnar flygandes över våra huvuden.
Vi sätter oss i bilen igen, mätta på den fantastiska naturen. Även om vi var skräckslagna på väg dit var det verkligen värt pärsen. Plötsligt rycker Erika till. En stor geting sitter på fönstret alldeles bredvid henne. Chauffören frågar vad som är fel och vi pekar på getingen. Chauffören kliver ut och med en hand trycker han mot rutan och på det som för någon sekund tidigare varit en geting. ”Är den slut nu?” undrar chauffören och flinar lite innan han trycker i gasen, tutar och tar oss bakom nästa dödliga kurva.
Bilen kör i en hög hastighet runt hörn och håligheter i marken. Mitt huvud som för någon sekund var trött och simmigt är nu på helspänn. Jag vet inte om det är för att chauffören kör ännu snabbare längs den snava vägen eller om de är vraken jag ser utanför bilfönstret. Vi är uppe i åtta nu. Åtta vrak som ligger längs vägen. Några bilar ligger svarta och ihopsmälta av den brand som skapades vid kraschen och vissa ligger på en matta täckt av bildelar, men alla har blivit totalmosade. Jag vet inte vad som gör mig så fascinerad. Vad hände med dem? Hur kraschade dem? Dog de direkt? Hann de ut? Jag hinner inte besvara någon av dem innan jag ser ett till, och sedan ytterligare ett. Antagligen har vi missat ett par då stupet varnar bara några decimeter från vägkanten, ner mot en säker död.
Bilen stannar till och vi pustar ut. Vi har precis överlevt den antagligen farligaste och dödligaste vägen i Kina. Chauffören har kört fort och vi har flera gånger bett honom att sakta ned. Vi har dessutom satt på oss bälten. Någonting som inte hör till normen här i Kina. Benen skakar nästan när vi går ur bilen. Men som man brukar säga om graviditeter glömde vi pärsen så fort vi såg vad vi hade kommit fram till. Det var som ett vykort. Karakol lake, en sjö där bergen är täckta av snö och vattnet gnistrar i kristallblått. Grässlätterna är grönare än den gröna färgen i grönskan under våren. Runt sjön är ett par mongoliska geerer uppställda. En man sitter vid ett av tälten och klipper sina naglar med en kniv som liknar en morakniv. Vi börjar gå runt. Efter ett tag lägger vi oss i gräset, alldeles vid det gnistrande vattnet och med örnar flygandes över våra huvuden.
Vi sätter oss i bilen igen, mätta på den fantastiska naturen. Även om vi var skräckslagna på väg dit var det verkligen värt pärsen. Plötsligt rycker Erika till. En stor geting sitter på fönstret alldeles bredvid henne. Chauffören frågar vad som är fel och vi pekar på getingen. Chauffören kliver ut och med en hand trycker han mot rutan och på det som för någon sekund tidigare varit en geting. ”Är den slut nu?” undrar chauffören och flinar lite innan han trycker i gasen, tutar och tar oss bakom nästa dödliga kurva.
