Tusen och en natt
Utdrag från anteckningar den 4e augusti
Dammet hänger som ett töcken över hela staden. Jag dricker klunkar för att försöka få ned det som har fastnat i halsen, men det försvinner liksom aldrig riktigt, hur mycket jag än dricker. En tung doft av nybakat Naan-bröd, honung, söta frukter och tusentals kryddor väntar i varje gatuhörn. Den erbjuder ett lugn i allt det hektiska som omger hela vår värld. Arkitekturen är helt olik allt jag sett i Kina tidigare. Låga lerhus mixat med moskéer och långa rader med marknadstält. Det känns som att vi har kommit in i en scen ur tusen och en natt. Människor skriker över stånden med dadlar, nötter, persiska mattor och torkat kött. Kossorna och getterna som helt fritt promenerar fram med gatorna bräker i takt till stadens puls. Nyfikna blickar iakttar oss under nerdragna hattar och slöjor medan de passerar förbi på en tucktuck. Jag förundras över hur många militärer det är som rör sig i vår omgivning. Vi har kommit till Kashgar, på gränsen till så långt nord väst man kan komma i Kina. Regionen kantras av svåra motsättningar mellan de olika minoritetsgrupperna som lever i området. Officiellt är de 47 till antalet med Han och Hui som de största minoriteterna. Under ytan finns en spänning som inte riktigt går att ta på. Den bara finns där. Vibrerar och rör till. Det här på riktigt. Flera gånger ser vi slagsmål bryta ut mitt på gatan mellan människor från olika minoriteter. Värdsliga ting som slutar i att sjalar rivs, hår dras och knytnävar ges. Jag får känslan av att om de hade kunnat hade de undvikit både att titta och umgås med varandra. Var och en för sig själv, trots att de är innevånare i samma stad. Det här är någonting helt nytt. Jag vet inte om jag gillar det.
