En mycket vilsen reseblogg

Innan vår avfärd var det många som blev chockade när vi sa att vårt boende inte var fixat. Vår plan var att vi skulle först skulle bo på ett vandrarhem och därifrån försöka hitta en lägenhet som passade oss. När vi kom till Beijing insåg vi att vi hade valt den sämsta perioden att leta efter en lägenhet. Allting var stängt eftersom alla Pekingbor åker hem till sina hembyar för att fira ”Chunjie.” När vi kom till Beijing hörde vi av oss till olika agenter i hopp om att de skulle kunna hjälpa oss. Först var det helt tyst men så plötsligt kom det svar från alla håll.  Vi började med att kolla på en lägenhet och stämde träff med hyresvärden. 

Tidsoptimister som vi är beräknade vi helt fel med tiden och det slutade med att vi sprang runt som dårar för att desperat försökta hitta området, trots att vi hade varit runt i distriktet tidigare. Vi kom fram varma och andfådda tjugo minuter senare och blev därefter uppfösta för vad som kändes som ett ändlöst antal branta trappsatser upp till femte våningen.Efter att ha kollat runt i den mycket smutsiga men mysiga lägenheten fick vi gå över till lägenheten bredvid. Vi bestämde oss och för att ta den första lägenheten och hörde av oss till vår agent senare samma dag. Kontraktet skulle vara på både engelska och kinesiska och skulle skrivas på dagen därpå då vi även skulle flytta in.

Dagen därpå går vi upp tidigt för att ta ut pengar och checka ut från vandrarhemmet. Vi tar oss till stationen där den närmaste bankomaten finns. Vi hade beräknat att detta skulle ta max ett par minuter men det visade sig vara helt, helt fel. Vi klickar oss igenom alternativen, men när vi är klara kommer inte några pengar ut. Vi bestämmer oss för att ta oss till nästa automat. Kortet funkar inte här heller. Vid sjunde automaten får vi äntligen ut våra pengar och den tidsplanering vi gjort är helt förstörd. Vi checkar ut och kastar oss in i en taxi som kör oss till vårt nya hem. Eller ja, han körde för långt och in på fel gata vilket gjorde att vi fick släpa våra tunga väskor och blev fördröjda ytterligare en kvart. Vi kom fram och fick dra upp våra väskor för de branta trappsatserna och satte oss för att skriva kontraktet. Allt var bra nu. Det skulle inte ske några mer problem, tänkte vi.

Självfallet är kontraktet bara på kinesiska och vår hyresvärd kan endast tre fyra ord på engelska. Agenten, som kan engelska, är även kvar i sin hemby och finns inte till vår undsättning. Vårt förnuft säger oss att vi måste veta vad som står innan vi skriver på och har därefter två alternativ.

1, Åka tillbaka till vårt vandrahem, vilket låg 40 minuter bort och be dem försöka översätta.

2, Hitta någon utlänning som kunde översätta på gatan.

Till slut bestämde vi oss för att hitta en utlänning som kunde hjälpa oss. Vi började springa, igen. Fram och tillbaka, upp och ned. De utlänningar vi träffade kunde inte tillräckligt bra kinesiska för att översätta kontraktet och säger att de känner som skulle kunna ha hjälpt oss har åkt bort från Beijing, antingen hem eller reser runt. Just our luck. Till slut hittar vi en kille från Panama som tar oss till vårt universitets campus och hjälper oss. Han hjälper oss att hitta en kille som äntligen kan översätta kontraktet. Efter 1½timme går vi tillbaka mot vår blivande lägenhet och får skriva på. Så skönt!

Vi har bestämt oss för att vi ska fjäska ordentligt för hyresvärden eftersom vi har varit så märkliga men nu är lägenheten äntligen vår…