Blod, svett och tårar
Utdrag från anteckningar den 4e juli
När man åker tåg i Kina finns det fem olika sorters biljetter man kan välja mellan. Hård sittplats, mjuk sittplats, hård sovplats, mjuk sovplats och så finns det ståbiljetter. En mjuk sovbiljett ger dig en kupé med fyra britsar medan en hård sovbiljett ger dig en brits i en hel vagn med främmande människor. De hårda sittplatserna, där man har lite mindre plats än en mjuk sittplats, och ståplatserna brukar vara de mest intressanta och mest upplagda för kulturkrockar. Kineserna kedjeröker under rökning förbjuden-skyltarna, klipper naglarna så att de sprätter över flera rader med säten, spottar iväg en jätteloska i mittgången, rapar högljutt efter att ha svept en 3 kronors qingdao och vässar lillfingernaglarna till perfektion så att de blir bra pet- och krafsnaglar. Ni kanske tänker att vi borde vara vana efter att ha spenderat fem månader i det här landet, men sanningen är att vissa saker vänjer man sig aldrig riktigt vid. Men när kassörskan på tågstationen i kaifeng, en gammal song dynasti huvudstad där vi spenderat hela dagen, meddelade att det bara fanns ståbiljetter kvar till luoyang var vi ändå inte oroliga, trots väldigt medvetna om allt som händer på ett tåg, för hur resan skulle bli. Vi anade inte då vad vi faktiskt hade gett oss in på...
Det började redan på stationen. Vi hade i våra naiva små hjärnor fått för oss att det nog inte skulle vara så många andra som också hade köpt ståbiljetter. Kanske skulle vi till och med kunna sätta oss ned under turen. Kanske till och med kunna sova lite. Vi hade gått upp klockan fyra och då var klockan strax efter nio på kvällen. Tji fick vi. Stationen var proppad med kineser med tunga väskor. Snabbt fylldes kupén upp. De kom i alla dess former. Vi och 14 andra kineser hamnade utanför tågets lilla toalettutrymme. Det var så många människor att toalettdörren inte ens gick att öppna. Packade som sillar. Ansikte mot ansikte. Rumpa mot rumpa. När tåget börjat rulla kom den första i raden av många kommande matvagnar som skulle förbi vår lilla toalett. Vi trängdes ännu mer. Någon fick sitta i en okänds knä. Någon höll en papperskorg högt upp i luften. En främlings svettdroppar droppade ned i mitt huvud från taket där han krampaktigt försökte hålla sig fast. Jag stod böjd, lutandes mot väggen, över en mamma med sitt barn i famnen. Min väska placerades i knät på en 70-årig vithårig kines som lyckats knipa en sittplats i handfatet. Ja, där stod vi alltså. Mitt i nagelväss och knipsandet, de högljuda rapningarna och de flygande loskorna. 3 timmar senare var vi äntligen framme. Två väldigt trötta men förväntansfulla tjejer. Inväntandes nästa äventyr.
