En annan verklighet
Utdrag från anteckningar 8e juli
Svarta Santanas med tonade fönster rullar ned för paradgatan. I varje gathörn spottar högtalare ut pampig marschmusik. Storögda leenden möter oss var vi än går. Granskande ögon iakttar oss hela tiden. Ibland känner jag mig förföljd. Samma personer dyker upp överallt. Letar omedvetet efter mikrofoner eller inspelningsapparater i buskar och träd. Molnet snurrar runt i mitt huvud. Vad är verkligt? Vad betyder egentligen begreppet verklighet? Byggnaderna, affischerna, människorna. Det är som att vara i en film. En helt egen värld. Samhället har frusit i tiden. Ingenting har ändrats sedan dess. Utopin. På internet kan man hitta rykten om att samhället inte fungerar så bra som de vill att man skall tro. Rykten om djupa skulder, sponsring och den eviga tystnaden. Det är förstås ingenting som man pratar högt om.
Vi promenerar fram längs med paradgatan. Invånarna i samhället är inte så vana vid mörkblonda flickor från Sverige. Folk hoppar ut ur sina bilar och parkerar dem mitt i gatan för att häpet iaktta spektaklet. En fru skriker till sin man, förhoppningsvis på skämt, att hon ska ta ut skilsmässa om han inte får en bra bild när vi tar ett gruppfoto. Vid ett tillfälle passerar vi en park där kineserna dansar pardans. Vi blir indragna i ringen av två tanter. Alla andra par lämnar dansgolvet och ställer sig i en ring runt omkring oss. Vi är hela världens mittpunkt. Som mest står 150-200 personer i ringen och applåderar, skrattar och tar kort. Dagen efteråt pratar vi med mer än tio personer som det antingen visar sig stod i ringen själva eller hörde om ringen från någon släkting längre ned på gatan.
Långt in på kvällen sitter vi på en nattmarknad. Vi blir inbjudna att sitta med några killar vid ett bord längre bort. De är några år äldre än vad vi är, allihop har de vuxit upp i samhället. Vi spelar ölspel och de förlorar och tvingas dricka glas efter glas. Många öl senare så börjar de prata. En av dem har studerat och bor och jobbar nu i en av de största städerna. Han är mest drivande i frågan. Sakerna de berättar ekar fortfarande i mitt huvud. Jag vågar inte dela med mig av det här. Sakerna som de berättar är egentligen ingenting som man pratar högt om, inte ens mellan vänner. Jag vet fortfarande inte vad som är sant och vad som inte är det, men vad är egentligen sanning?
