En räddare i nöden
Utdrag från anteckningar den 10e juli
Bussen från Linying var helt full. Klockan var strax efter halv fem och vi var på väg upp till Luoyang för att ta ett sovtåg till Shanghai. Enligt Yang Xiao, som vi träffat i Nangjiecun, skulle bussturen ta en timma. Tåget till Shanghai skulle inte gå förrän en minut över elva, men vi ville ha mycket marginaltid bara för att vara på den säkra sidan. Vi skulle byta mot ett tåg i Zhengzhou och åka till Luoyang för att ta ett tåg där. Klockan gick och när bussturen drog mot en och en halv timma och därefter två var vi fortfarande inte oroliga. Vi började bli hungriga och pratade om vad vi skulle äta och vilka kortspel vi skulle spela medan vi väntade på tåget i Luoyang. Riktigt så blev det förstås inte. Kvart över åtta meddelade kassörskan på tågstationen att alla tåg till Luoyang hade gått för dagen. Vi skyndade iväg till busstationen för att hitta en bussbiljett. Biljetterna var slut där också men som tur var hittade vi en kille som kunde lösa en biljett åt oss ändå för 20 kr. Vi sprang på bussen och precis när vi satte oss började bussen rulla. Vi pustade ut, men än var det inte över. Vi frågade någon när bussen skulle vara framme i Luoyang. Svaret satte sig i halsen på oss. Tjugo i elva. Vi skulle aldrig hinna till tågstationen som låg 40 minuter bort. Vi förklarade vår situation för killen som löst biljetten åt oss. Då gav han oss ett snett leende och frågade varför vi inte går på tåget här i Zhengzhou istället. Tåget skulle stanna här innan det gick mot Shanghai. I tre sekunder stannade världen upp. Jag galopperade fram till chauffören, skrek med full röststyrka att vi måste gå av och att hon måste stanna. Bussen hade lämnat busstationen och kommit ut på öppna vägen. Hon stannade bussen mitt i gatan och vi slängde upp bagageluckan och drog ut våra ryggsäckar och sprang till vägkanten och hoppades på att inte bli påkörda. Vi visste fortfarande inte om det var helt okej att gå på en hållplats senare. Det borde gå bra, eftersom ni är utlänningar och talar kinesiska, fick vi förklarat för oss. Hade det varit kineser eller japaner så hade det inte gått. När tjejen vid biljettkontrollen tog emot våra biljetter dröjde tre sekunder längre med blicken än vad hon borde pumpade mitt hjärta på högvarv, men allt gick vägen och åtta timmar senare var vi framme i Shanghai. Tack du, vår räddare i nöden.
