Kinas nummer 1
Utdrag från anteckningar 8e juli
Allting började med ett oväntat besked. Kassörskan bakom disken hade lite irriterat meddelat att alla biljetter mot Shanghai och de 10 andra resemålen i närheten som vi hade frågat om var slutsålda i två hela dagar. Besvikelsen var ett faktum. Vi ville inte stanna längre än de två dagar vi redan hade spenderat i Luoyang. Det var alltså en ren tillfällighet (eller är någonting någonsin just det?) som skulle föra oss till den mest fascinerande platsen som jag någonsin har varit på. Vi stod på stationen och bläddrade frenetiskt i vår lonely planet-upplaga. Var någonstans ville vi åka? Plötsligt blev allting kristallklart. Polletten trillade ned. I ena hörnet fanns en liten notis om ett samhälle, långt från storstadens bebyggelse. Nangjiecun, Kinas sista maoistiska kollektiv. Vi reste ut redan morgonen därpå. Vinkade hejdå till Mr. Lee och satte oss på en buss från Luoyang tillbaka till provinshuvudstaden Zhengzhou.
Resan tog längre tid än vi hade räknat med. Utanför Zhengzhou blev vi ombedda att stiga av och ta en annan buss som skulle ta oss in till staden. Vi blev avsläppta mitt på den hårt trafikerade fyrfiliga motorvägen. I hasten hann vi skrikandes fråga var den andra bussen skulle gå. Chauffören tände en cigarett, såg trött på de korkade utlänningarna och hötte mot andra sidan vägen och sa att vi var tvungna att springa. Utan att ha någon slags uppfattning om var vi skulle springa började vi göra små ansatser för att ta oss fram mellan bilarna. Plötsligt såg vi i ögonvrån hur en ny buss körde förbi oss och stannar 50 meter längre bort. Det måste vara den. Nu fanns det inte längre tid för att vara försiktiga. Vi började galoppera fram längs vägen. Våra tunga väskor vägde 3 kg mer för varje steg vi tog, men vi kunde inte stanna. Vi hade ingen aning om det skulle komma ytterligare en buss och tanken på att ensamma lämnas kvar vid motorvägen var inte så lockande.
Några timmar senare satt vi på en ny buss. Solen gick ned utanför vårt fönster. Det hade blivit kväll. Vi började bli nervösa. Notisen hade informerat om att vi skulle hoppa av bussen till Linying och därefter promenera i tre kilometer för att komma till det lilla samhället. Det började bli mörkt på riktigt och vi hade inte någon aning om var vi skulle gå efter det att vi klivit av eller var vi skulle sova för natten. Plötsligt skriker chauffören åt oss att det var dags att kliva av. Utanför var det becksvart. I en gatlycktas sken ser vi hur fladdermöss flyger förbi. Allting är tyst. Vi hittar en kille som går med på att ta oss in till staden. Han var därifrån. Hade bott där hela sitt liv. Tre kilometer senare, när vi i den inrökta bilen passerar genom en stor regnbågsport och chauffören med hänförelse säger "det här är Kinas nummer 1" och pekar mot en stor maostaty fylldes jag av den där oförklariga känslan. Känslan man får när någonting riktigt, riktigt stort håller på att hända. Inte visste jag då hur rätt jag hade.
