Lilla fisken
Utdrag från anteckningar 15e juli
Vi färdas genom becksvart nattlandskap. Inte en människa är ute, bara någon enstaka nattvaken hund. Vår chaufför, lilla fisken, kör snabbt uppför slingriga bergsvägar. Billampornas sken lyser upp vägen framför oss. Ljuset drar till sig massvis med flygande varelser. Det ser ut som eldflugor, men Sofia säger att det inte är det. Jag tänker att det kanske är såhär det känns att komma in i studio Giblis eldflugornas dal. Då sätter lilla fisken på panflöjtsmusik i bilen. Jag vet inte om det förhöjer eller förstör känslan. Det går snabbare och snabbare. Han verkar stressad, men försäkrar oss om att vi kommer komma fram i tid. När vi passerar en skylt för "Yunhe scenic area" och han utan att blinka kör ännu fortfare undrar jag i fem minuter om han tänkt kidnappa oss och att det är därför han är så stressad. Än så länge vet vi inte mycket om vår nyblivna vän, lilla fisken. Hastigt stannar bilen bakom en krök. Vi går in i ett busigt område, ned för en lång trappa och når en avsats. Plötsligt är det bara vi och terasserna. Det är fortfarande mörkt, men det går att se konturerna från där vi står. Tusentals syrsor, grodor och fåglar gör oss sällskap. Doft av gräs och dagg hänger i luften. Då kommer ljuset. Plötsligt är det bara en strimma. Eldrött skimmer som letar sig fram bakom en stor stensamling. Minuterna senare är ljuset allt som finns. Det är så starkt. Dalen omfamnar det och allting blir till liv. Rök från skorstenar syns i små hus längre bort. Evigt kackel från hönor på gårdsplanen utanför. Kor och getter dyker upp ur skuggorna och börjar beta på ett fält längre bort. De första risodlarna vankar fram längs med fälten. Det är svårt att inte häpnas av det komplexa och samtidigt så självklara i det som omger oss. Två timmar senare sitter vi i panflöjtsbilen på väg tillbaka. Det som i mörkret bara såg ut som bergskonturer visar sig vara rader och rader med terasser. De tar aldrig slut. Situationen känns overklig, så himla mäktig. Med risk för att låta allt för töntig så tänker jag ändå hävda att den här morgonen är någonting som jag sent kommer att glömma.
