Mörkare än natten
Utdrag från anteckningar den 16e juli
Det började redan på Lishui station. En varning. Imorgon kan det hända att bussarna inte går. Vi vet inte än. Vi måste vänta och se så att tyfonen inte tilltar. Tyfon. Jag hade hört det förut. Visst var det lite vindigt, men det hela kändes så fånigt. Det var ju bara lite blåst. Skulle de sluta köra bussen för det här lilla? Vi gav oss ut i småstadsvimlet för att se oss omkring. Gick på leriga bakvägar, kikade in i frisörsalonger, spelhallar, apotek och såg små stånd som sålde allt ifrån nypressad bambujuice, kyklingfötter och en stor samling plastpåsar och skruvar. Plötsligt vände jag mig om och kollade upp på himlen. Någonting var fel. Kolsvarta moln smög sig fram längs med horisonten. Vi bestämde oss för att gå tillbaka. Vinden tog tag i mitt hår. Jag tittade upp igen. Himlen hade bytt färg. De kolsvarta molnen som hotat vid horisonten hade tagit över hela himlen. Det var som att flera timmar hade gått på bara några minuter. Det kändes i luften. Gatorna var folktomma och bilarna körde snabbt fram längs gatorna. Vinden ven och lyfte alla lösa föremål från marken. Mopedlarmen tjöt. Jag hade aldrig sett himlen så svart förut. I samma sekund nuddade första droppen vid min kind. Där och då förstod jag plötsligt varför de inte var säkra på om bussen kunde gå dagen därpå eller inte. Ingenting kändes självklart längre. Vi kunde bara vänta.
