En mycket vilsen reseblogg

Att besöka en publik toalett i Kina är lite som att öppna ett paket på julafton. Man vet aldrig riktigt vad man får. Är det bra paket hittar man en håltoalett med bås då man kan stänga dörren bakom sig och en tramp- eller kickpedal så man kan spola. Är det ett riktigt, riktigt bra paket så finns det till och med papper och om man har varit riktigt, riktigt snäll finns det till och med tvål. Har man otur så kan vad som helst hända och då menar jag verkligen precis vad som helst. Vanligt är att man hittar små bås utan dörrar och spolningsfunktioner där man antingen måste tycka på en knapp eller dra i ett snöre. Ibland är hålet som man utför sina business i en ränna som var tredje minut spolar med allt som har hamnat i rännan från båsen längre bort. Jag har sett de mest fasansfulla saker där nere. Egentligen vill man inte kolla, men ibland går det liksom inte att undvika. 

 

Det var en sådan toalett jag hade hamnat på när vi befann oss på busstationen i Hangzhou för att ta en buss ned till Lishui. Jag försökte få ett bås längst bort närmast väggen så att jag skulle få så få inspektörer som möjligt när jag uträttade mitt behov. Efter att ha väntat i fem minuter på de båda som intog båsen längst bort och insett att om de dröjde kvar så länge på toaletten ville jag nog inte vara nästa att gå in efter dem, satte jag mig istället någonstans i mittgången. I båset rakt framför mig, 1,5 meter bort satt en tjej strax under 30 och pratade i telefon. Hon stirrade rakt in i mitt bås. Hon hade inga problem med att uträtta sitt behov, om man säger så, men jag tyckte att situationen var lite obekväm. Helt plötsligt kom en städare in och började städa främre delen av mitt bås. Alltså, jag vet inte om ni fattar hur små de här båsen är. Hon var så nära att jag kunde röra vid henne. Jag frågade henne vad hon höll på med och att jag faktiskt höll på med någonting i själva båset. Hon svarade att hon snart var klar och fortsatte skrubba golvet. Några sekunder senare var hon i alla fall borta och jag samlade mental kraft för att...ja, ni vet. Jag hann inte långt innan en mamma i båset till vänster om mig skrek till att det satt en utis i båset bredvid. Hon lyfte upp sin dotter över kanten så att dottern inte skulle missa spektaklet. Det måste ha sett roligt ut, med kjolen uppdragen ovanför knäna och huvudet stirrandes uppåt i en nackbrytande position. Det tyckte åtminstone lilla Fu som jag snart skulle få reda på att hon hette. Mamman och lilla Fu började ställa frågor och efter några minuter kändes det som att jag hade fått berätta hela mitt livs historia. Till slut sa jag att jag var tvungen att skynda mig för att vår buss nog skulle gå snart. Då de inte fattade vinken sa jag att jag skulle vilja vara lite ensam. Då försvann deras huvuden från kanten. När jag skulle gå vinkade de hejdå från deras bås. Ja, man kan aldrig vara helt säker på vad som kommer att hända när man går på publika toaletter i Kina.

 

Ps. Vi kan väl slå klart att jag bara skulle kissa och inget annat. Det låter som att jag satt där i typ tio minuter och att ärendet var av en helt annan karaktär. Ni får tro vad ni vill men alltså då föreslår jag att ni provar hur lång tid det tar att försöka kissa samtidigt som att massa främmande människor tittar rakt in/ned på dig samtidigt som du skall föra en konversation med dem på kinesiska. Det tar mer tid än vad man skulle kunna tro!