En skruv lös
En måndagskväll för sju veckor och tre dagar sedan. Det stora fallet. Jag kan inte förstå att det redan har gått så lång tid sedan den där kvällen. I förrgår kunde hon äntligen ta ut de 8 skruvar som har hållt fast hennes käke i ett järngrepp under sex veckors tid. Efter att allting var klart så sa jag till henne att jag att om man kunde ta bort själva smärtmomentet och ta bort att hon var tvungen att åka hem i tre veckor, så är jag nästan lite glad att vi har fått uppleva den här delen med Kina. Alltså, misstolka mig rätt. Det är mer än frustrerande att sitta fast i ett land där man inte kan göra sig förstådd helt och hållet, men jag tror ändå att vi har lärt oss ganska mycket av den här härvan. Vi har nog båda snappat upp den kinesiska överlevnadsandan under de fyra månader vi har varit här. T.ex. när vi för 10e och sista gången besökte sjukhuset som vi har spenderat mest tid på och den lilla kinesen vid registreringen sa att vår läkare var helt uppbokad under hela dagen och att vi kunde komma tillbaka en annan dag, trots att vi hade bokat tid. Då gjorde vi precis som kineserna och smet upp till åttonde våningen och letade upp läkaren ändå.
På åttonde våningen är salarna stora. I salarna finns det ett tiotal båsliknande utrymmen som skiljs åt av plastskivor, ibland är det bara öppna ytor med massvis med stolar och grannarna så nära att man kan röra vid dem. Utanför står kineserna i horder och väntar på att få komma in till sin tur. Sjukhusklimatet är helt annorlunda. Vill man ha hjälp så måste man se till att skaffa sig den själv. Tränga sig på, skrika lite och veta vem man skall fjäska sig in hos. Ofta så behandlas flera patienter i de små båsen. Den privata sfären har aldrig satt sin fot i de här lokalerna. När vi tillslut hittade läkaren mitt i ett virrvarr av journaler, slitandes i sitt långa hår, var det aldrig något tal om registrering. Problemet var snarare att han inte riktigt hade koll på vad han skulle göra. I förra veckan när vi var där så hade Sofia med stig ett brev från Sverige på engelska. Läkaren påstod att han förstod alltihop men den den där blicken när man läser en text och paniken bränner i ögonen för att man inte förstår ett endaste ord känner jag allt för väl igen. Efter det att han hade läst klart brevet så frågade i förbifarten om det var dags att ta ut skruvarna eller inte. När vi lite fint antydde att det i brevet stod att de inte skulle tas ut förrän veckan därefter antog hans öronsnibbar en vinröd nyans. När vi kom dit i tisdags var han inte heller helt med på noterna. Han undrade om det var dags att byta gummibanden, eller om vi ville göra någonting annat.... Det hela löste sig i alla fall till slut och två timmar senare var den bortglömda skruvmaskinen inhämtad från ett annat sjukhus i närheten och de 8 små skruvarna i en äcklig liten påse. Det gjorde ont, men på det stora hela var vi båda väldigt nöjda... Trots att jag vid själva ingreppet fick hjälpa till som sjuksyster och stå och hålla upp hela Sofias läpp med en liten tång.
Trots att vi båda är mäktiga imponera av hur väl de kinesiska sjukhusen fungerar, om än något kaosigt, så är vi ändå väldigt glada att hela den här härvan är över. Till min kommentar om att jag var glad att vi fått ta del av den här erfarenheten svarade sofia någonting om att om jag upprepade samma sak en gång till så skulle hon visa mig samma smärta som hon har känt i sju veckor... Hmm, hoppas att det här inte räknas som en upprepning.
