En obehaglig historia
Jag har funderat länge på om det här verkligen är blogg-material eller inte. Någonstans tycker jag att incidenten representerar kinesernas tankesätt så bra att den är bra att föra vidare, men, haha, helst av allt skulle jag nog bara vilja glömma att det här någonsin har skett. Redan här slänger jag alltså in en liten VARNING till eventuella känsliga läsare för det här, mina vänner, är ingen rolig historia.
Det hela började med när vi i förra veckan hade vänner på besök i lägenheten. En utav vännerna, vi nämner inga namn, men kan kalla personen för X, bestämde sig för att låna toaletten. Vi satt och fikade utanför. Tiden gick, men X dröjde sig kvar på toaletten. Till slut hade X varit där väldigt, väldigt länge och vi frågade om allting var okej. Skamsen kom X då ut och sa att vi hade ett litet problem där inne. Problemet visade sig desvärre inte vara så litet. Det visade sig dessutom komma med de hiskligste av avgaser någonsin producerats i mannaminne. Vi hade tokstopp i toaletten. Det vara bara att ge sig in och gräva.
Efter flera väldigt, väldigt obehagliga minuters kamp stod vi villrådiga. Ingenting hände. Vad gör man när man har ett sådant här problem? Vem ringer man? Hur fort går det att lösa? Vi har bara en toalett i lägenheten och att leva tre personer i en lägenhet utan en fungerande toalett kändes minst sagt jobbigt. Efter en stunds övervägande gick vi ned till landlorden för att be honom om hjälp. Fem minuter senare öppnade landlordens pappa dörren i pyjamas. Klockan var nog inte mer än halv nio men kineserna lever efter mottot 早睡早起身体好(=early to bed and early to rise makes a man healthy, wealthy and wise) och går alltid och lägger sig tidigt. Efter att ha fått förklarat problemet för honom suckade han, dammade av en stor sugpropp, slängde på sig en rutig morgonrock och vaggde upp för de 5 branta trapporna upp till vår lägenhet.
Gubben suckade, stönade och gav ifrån sig ljudliga läten om vad han tyckte om situationen inne på toaletten. Jag ville dö. Gå under. Explodera till partikelform och flyga genom universum, långt, långt bort. Jag tror aldrig att jag har skämts så mycket i hela mitt liv och det var inte ens mina efterlämningar. Gubben visade sig vara en riktig hjälte och efter en kamp på 10 minuter fick han löst problemet och efter en bra stunds sprayande med luftrengöring kunde vi andas ut på riktigt. Vi gav honom en av våra dyrbara marabou-kakor och en gott-och-blandat-påse. Uppoffringen kändes för oss ungefär likvärdig med det han precis stått ut med, men jag vet inte om han tyckte samma sak. Innan han lämnade lägenheten flikade han in att vi 1. inte skulle använda toaletten lika mycket i fortsättnignen och 2. att X nog borde dricka mer vatten. Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket i hela mitt liv.
Det här är ett ganska charmigt (?) drag hos kineserna. Det är inte första och sista gången något sådant här händer. Bara för några dagar sedan så satt jag och några andra kompisar i en taxi och försökte småprata lite med chauffören. Helt plötsligt vräkte han ur sig till en utav oss ”du där, du är mycket större än vad de är. Du måste äta lite mindre och träna lite mer.” Våra hakor landade någonstans nere vid golvet. Vad sa han? Eh...Va?! Han syfte med denna kommentar var inte att vara elak mot den här personen. Han sa det i syfte att vara snäll genom att upplysa den här personen om någonting som han var helt övertygad om att den inte visste. Han hade sanningen och ville erbjuda oss några smulor av kakan. Egentligen är det ganska fint, men ibland tycker jag att de kan behålla hela kakan för sig själva.
