En mycket vilsen reseblogg

I det här landet finns otroliga klasskillnader. I vissa delar av den här staden kan man finna superexklusiva lyxhotell och knappa fem meter bort bor människor i stenhögar med enbart ett skynke och några plankor som skiljer insidan av stenhögen från gatan. Jag kan inte förklara det. Det går inte riktigt att förstå om man inte har sett det själv, här eller någon annanstans. Men vad jag alltid blir lika förbluffad över är att se är att den vanliga människan ändå, enligt min uppfattning, när man kommer ut och möter varandra på gatan, restaurangen eller puben alltid behandlas som att alla är lika mycket värda. Här är vi alla likadana även om vi inte har samma hårfärg, hudfärg, intressen och skostorlek. Det går att mötas, skämta med varandra och umgås trots att man inte har samma bakgrund eller förutsättningar. Funkar det på samma sätt utanför dessa sammanhang? Nja, inte riktigt. Här finns t.ex. en stor flytande migrantbefolkning som flyttar från småstäderna till storstäderna för att få jobb och där inte får samma rättigheter på grund utav att de inte kan skriva sig i staden de flyttar till...men jag tänker inte gå in mer på det just nu.

När man på kinesiska talar om landet man kommer från så benämner man landet som vårt land och inte mitt land. Förklaringen lyder att landet inte enbart tillhör en person utan tillhör alla som bor i landet. Eller, ja, så vida man faktiskt inte är president och styr landet ifråga, då är det okej att använda mitt land. Jag tycker det är fint. Kanske borde vi också, på riktigt, börja utgå från det i Sverige så att ingen någonsin skulle kunna neka någon annan rätten att kalla landet som man bor och har medborgarskap i för sitt.