Upp till kamp
Igår fajtades vi och kineserna till tänderna på Silk market. Silk market är en av de största shoppingmallsen i Beijing som riktar in sig främst på försäljning till turister Det är ett JÄTTEkomplex med typ hundrafemtusen små affärer och är alltid packad med människor. Där kan man hitta alltifrån resväskor, kläder, accessoarer, handväskor, skor, sidensjalar, elektronik... alltså ALLT! Så fort man kommer innanför väggarna börjar kaoset. Ett organiserat, men kaotiskt kaos. Där finns det bara en regel - pruta tills du dör! Det är som ett spel, en lek och kruxet är bara att veta vilka regler som gäller. Gör man det fel kan det bli otrevligt på riktigt...
Först sätter de ett hysteriskt högt utgångspris baserat på ditt utseende, din hudfärg och hur rik du ser ut att vara. Därefter börjar spelet. Först skall man verka chockad. VA?!!!! Så mycket? För den här? Hemma kan man få den för mycket, mycket billigare. De säger att de förstår och eftersom att försäljaren gillar dig så kan du få det till ett lite, lite bättre pris. Kan man några fraser på kinesiska går priset genast ned ytterligare och bor/studerar/jobbar man här så kan man trycka på det också. Dessutom gäller det att ha lite pokerface och inte verka alltför intresserad av produkten. Vad man kanske inte vet är att flera av försäljarna har fått lära sig användbara fraser på t.ex. svenska, franska, tyska och ryska. Säger du alltså högt på ditt språk att du kan tänka dig att köpa varan för x kr, då vet försäljaren att denne har dig i sin ficka och då är du körd. Kineserna är lite luriga på det sättet, framför allt när det kommer till pengar.
Spelet fortsätter genom att försäljaren frågar dig vad du kan tänka dig att betala för varan. Därefter får man helt enkelt känna sig fram. Man skall aldrig låsa en förhandling från början utan måste vara beredd på att höja sitt bud. Mitt knep är att höja med små steg, men inte alltför små. Dessutom försöker jag utgå från att försäljaren skall sänka sitt bud minst två gånger innan jag höjer mig och det brukar lösa sig ganska bra. Jag fick ner en klänning från 3800 kr till 300 kr. Tanten sa att hon var nära på att börja gråta och att hon inte skulle kunna sova samma natt för att jag var en så bestämd ung kvinna. Men vad man måste ha i åtanke är att oavsett hur mycket man får ner priset så gör de alltid vinst ändå. När klockan blev mycket tog vi och våra 42 shoppingpåsar tunnelbanan hem till oss, mitt i rusningstrafiken.
Det var intressant.
