Att börja tro på människan
Jag måste bara få berätta om någonting som gör mig så himla glad. Alltså, jag tror aldrig att jag har varit med om någonting liknande, någonsin. Det hela inträffade i samband med Sofias olycka. Hon hade precis trillat av från cykeln och vi står mitt i vägen medan bilar passerar förbi. Hennes klänning är fast i hjulet och vi försöker få loss den, men den sitter fast. Jag springer bort till ett par gatuarbetare 25 meter längre ned på gatan. Jag förklarar vår situation och frågar om de har en sax så att vi kan klippa loss hennes klänning. De har det inte, men säger att de skall följa med och se om de kan hjälpa henne. Jag börjar springa. Det fanns ingen tid att förlora. Bakom mig har jag en svans av kineser som följer efter mig bort till olycksplatsen. De får loss hennes klänning och säger åt oss att vi måste ta oss till sjukhuset. De stannar en taxi och just när jag sätter mig i taxin kommer jag på att våra cyklar fortfarande ligger vid vägkanten. Vid det laget kunde jag bry mig mindre om Bettan och Boris så när de säger att de skall ta hand om cyklarna och ge dem tillbaka lite senare lät det som en väldigt bra idé. Vi utbyter nummer och försvinner sedan iväg till sjukhuset.
Några timmar senare ringer min telefon. Det är en av arbetarna som undrar varför vi inte är tillbaka än och frågar om allting är okej. Jag ber dem ställa cyklarna någonstans och åka hem och sova istället. Han säger att de skall vänta lite till. Helt seriöst så trodde jag nog inte att jag skulle få se våra kära cyklar igen. Arbetarna som tog dem tillhör Kinas kanske absolut fattigaste samhällsgrupp, migrantarbetarna. De hade lika gärna kunnat ta cyklarna och tjäna några slantar åt dem själva och skicka hem till sin familj långt, långt bort. Många timmar senare kommer vi tillbaka till platsen där allt hände. Arbetarna har fyllt igen hålen och lämnat. Jag ringer upp ett av numrena jag har fått. Mannen svarar att de har åkt hem för att ladda inför nästa pass men att vi kan mötas upp imorgon och få cyklarna istället. Fortfarande är jag lite tveksam på om vi faktiskt kommer få se dem igen eller inte.
Dagen därpå, efter ytterligare en heldag på sjukhuset, mötte vi upp med arbetarna. Där satt de. På en liten mur, i flexivästar, dinglandes med benen. Det var som att möta de sju små dvärgarna, fast på riktigt. De var så smutsiga så det knappt gick att urskilja dem ur mörkret. När vi kom emot dem sprack 20-talet vita leenden upp. Alla slängde sina fimpar och sprang fram för att fråga hur det var med oss. Boris och Bettan lastades av. Vi gav dem en av våra dyrbara marabou-kakor som tack för hjälpen. Först ville de absolut inte ha den. Det var inte därför de hade gjort det här, fick jag förklarat. Det var den kinesiska gästvänligheten, inget annat. Därefter försvinner de vinkandes iväg i den lilla smutsiga minivanen, skämtbråkandes om vem som skulle få störst del av chokladkakan.
