Det som bara inte får hända
Vi har haft ett par intressanta veckor här borta. De senaste veckorna har vi överlevt massivt tentaplugg, firat valborg, spenderat kvalitetstid på forever 21, hängt mycket hos laoban i ölparken, varit nära levande skorpioner, turistat, ätit massvis med god mat, svettats i 30 graders hetta, gjort fantastiska återseenden, sett soluppgången vid tiananmen, lyssnat på livemusik. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men framför allt, under de här senaste dagarna, så har vi gjort en noggrann granskning av hur Kinas sjukhus fungerar. Alltså, jag tror att jag kan ha spenderat mer tid på sjukhus här i Beijing än vad jag någonsin gjort hemma i Sverige. Ta i trä amen. Ja, det har verkligen varit ett par intressanta dagar.
Det hela började måndag morgon. Vi var på väg hem på Bettan och Boris. Jag cyklade först och Sofia strax efteråt. Plötsligt ser jag någonstans hur Boris vinglar till och faller till marken. Det är hennes klänning som har fastnat i hjulet. Hon flyger av och får antagligen cykelstyret i käken. Chocken och smärtan har gjort att hon inte exakt minns vad det var som faktiskt hände. Därefter började ett helt nytt kaos med nya beslut och situationer som jag aldrig har varit i kontakt med innan. Ambulans, akutmottagningar, sprutor, undersökningar, nya undersökningar, operationer. Faktumet att ingen, och nu menar jag inte en endaste liten kinesdoktor, kan prata engelska hjälper inte särskilt mycket. Efter tre dagar fram och tillbaka till olika sjukhus kom domen. Fraktur i käken. Fan. Dubbelfan. Vad gör man? Löser man det här i Kina? Är det säkert? Jag har ingen aning. Jag har googlat och det är bara stora hockeyspelare och hästar som får fraktion i käken. Inte 19-åriga mörkblonda tjejer på cyklar. Vi tog kontakt med både ambassaden och SOS international för att be om deras hjälp. Tidigt i morse så åkte hon hem till Sverige på obestämd tid. Hon kommer tillbaka till Beijing efter ytterligare undersökningar och eventuellt en operation, men vi vet inte riktigt när det kommer att ske än. Det här är helt sjukt. Jag kan fortfarande inte förstå att det här händer. Tur att jag har bästa vänner på besök i några dagar till, annars hade jag nog känt mig ensamast i hela Kina.
