En mycket vilsen reseblogg

Alltså Kina. Älskade hopplösa Kina. Livet når en ny nivå av konstighet här borta. Det går liksom aldrig riktigt att förutse vad som kommer att hända. Idag hade jag en sådan upplevelse. Det hela inträffade jag när var på väg till områdets lokala apotek. Ni förstår, under de senaste veckorna så har jag fått massvis med myggbett. De är stora, vissa är större än femmor och några av dem har antagit en rödviolett färg. Det är ingen vacker syn direkt. Jag vet inte hur jag har lyckats få så många för ingen annan som jag hänger med har lyckats få mer än ett eller två. För några veckor sedan besökte jag ett annat apotek och köpte på mig en riktig mirakelkräm som fick alla myggbett att försvinna på bara några dagar, men när Asia och jag besökte Akvariumet i förra veckan och jag lyckades sätta mig i kineskiss så tappade jag bort krämen mitt i all uppståndelse. Ja, det är en annan historia. Sedan dess har jag varit för lat för att skaffa mig en ny, men idag så kliade betten så mycket att jag trodde att jag skulle gå under och beslöt mig därför för att passera apoteket på väg hem.

Apoteket ligger i en halvskum mörk källare och är omöjlig att hitta om man faktiskt inte vet att den finns där. I vanliga fall är det inte en människa där men när jag kom dit idag så var det säkert femton kineser i lokalen. När jag klev in i lokalen avbröts all aktivitet. 16 par ögon stirrade förvånat på mig. Jag förklarade min situation och att jag funderade på om det rörde sig om vanliga myggbett eller något annat slags läskigt bett. Då blev det fart på dem. Alla sprang fram till mig och synade min sönderbitna kropp. Snabba ordväxlingar följde. Jag förstod inte ens hälften. Jag var så fokuserad på allt annat som skedde i rummet. En av kineserna drog fingrarna längs min hud, några petade på betten, någon höll i min hand och någon drog fingrarna i mitt hår. Jag visste inte vad jag skulle göra. Paralyserad. Vad hände. Vad i hela världen hände?! Någon föreslog att vi skulle räkna betten tillsammans. Min kjol drogs upp till högt upp på låren och de 16 små kineserna började tillsammans räkna mina bett. När de tillslut gemensamt kommit fram till rätt antal, 27 st, och att det faktiskt rörde sig om myggbett och inget annat blev jag påprackad en aloverasalva, ett myggmedel och några tabletter som jag skall äta i tre dagar för att få de fulaste betten att försvinna. Innan jag skulle gå fick jag en inbjudan att kika närmare på en av de kinesiska tanternas variga tånaglar som hon hade slängt upp på ett bord. Efter lite eftertanke så tackade jag vänligt men bestämt nej. Variga tånaglar har aldrig varit min grej.