Mitt möte med biblioteksmannen
Idag hade jag den stora äran att sitta framför en av skolans mest välkända ikoner, biblioteksmannen. Han är en blandning av buss-Kenneth och Akvariemannen, för er som vet vad jag talar om. Ca 1.60 lång, fladdrande öron och ett stort födelsemärke på näsan. Varje dag spenderar han timmar i biblioteket, därav namnet, men vad som gör det hela intressant är att han aldrig kommer dit för att plugga. Istället sitter han och stirrar på mäniskor. Hans vidöppna ögon registrerar varenda detalj i rummet. När han blir påkommen sliter han genast blicken och stirrar ned i sina böcker. Bläddrar frenetiskt och inser nog inte ens hälften av tiden att hans böcker är vända upp och ned. Därefter skrattar han högt och okontrollerat i flera minuter. Det börjar som en fnysning och växer sedan till ett ekande myller. Ibland pratar han för sig själv med en mjuk, vaggande röst. Skrattar lite till, nästan så att han får svårt att andas. Jag har alltid tyckt att han är lite rolig, så när han idag sjönk ned i sätet precis mittemot mig vad jag glad över att få möjligheten att studera honom närmare. Nog fick jag det alltid. Efter en timmes skrattande/stirrande så rapade han mig högt rakt i ansiktet. Inget förlåt eller jag ber om ursäkt. Istället skrattade han så att han kiknade. Rapade en gång till. Ytterligare en gång. Skrattade ännu mer. Därefter lutade han sig förnöjt på stolen för att få mer luft. Jag trodde att jag skulle avlida. Luften omkring mig svartande av hans magsaft. Nästa gång skall jag välja plats med mer omsorg.
