Inte idag. Inte igen.
Hennes ögon var dimmiga av tårar, men hon gjorde ingen ansträning för att torka bort dem. Lät dem rinna, längs med det långa stripiga håret och nedför hennes broderade kappa, längs med handbojan som höll hennes smala handled kedjad till stålbänken där hon satt. Efter ett tag formades det en pöl på marken. Det slutade aldrig rinna över. Plötsligt vände hon blicken upp. Hon stirrade rakt in i mina ögon. Jag vet inte vad hon letade efter. Förståelse? Förlåtelse? Viskningar formades ur hennes darrande mun. "Vem skall ta hand om barnen?" Hela tiden med blicken fastlåst i mina ögon. Jag satt som förlamad. Kunde inte förmå mig att ta blicken från hennes. De fyra meterna som skilde oss kändes oändliga och obefintliga på samma gång. "Vem skall ta hand om barnen?" Orden ringer fortfarande i mina öron.
Vi var där igen. Polisstationen. Det var bara några veckor sedan sist. Då var vi också påväg ned mot downtown för att handla mat. Nu hann vi inte lika långt. Plötsligt var mobilerna och alla pengar i det lilla låsta facket i Sofias väska borta. De hade tagit allt, till och med de två små kronorna som tillsammans inte var mer värda en svensk 50-öring, var försvunna. Inte idag. Inte igen. Det bildades en folkmassa. Säkert 40 personer stod runt omkring oss. Någon ringde polisen. En äldre man ringde 4 gånger extra för att försäkra sig om att utisarna skulle få hjälp. Vi hamnade i en rökig polisbil som förde oss vidare. Nya förhör, nya bilder att gå igenom. Vi vet hur det här funkar. Vi har gjort det förr.
Vi är hemma nu. Papprena är ifyllda och adrenalinet har lagt sig. Vi har tagit paus. Laddar lite energi. Tror vi behöver det. Jag vet inte om det beror på att vi är slutkörda av tentor och HSK-föberedelser, eller om dagens äventyr slet ut varje gnista av energi som vi hade kvar.. men någonstans känns det som min kropp i viloläge. Jag är så trött, så himla trött, utan att kunna sova. Tänker på hennes tårar och darrande viskning. Vem tar hand om barnen ikväll?
