En mycket vilsen reseblogg

I helgen begav vi oss ut för att prova på de olika barerna i vårt område. Vi började med La Bamba, ett mexicanskt ställe, där man röker vattenpipa, spelar biljard och dricker kinesiskt öl. Vi satte oss ned bredvid ett par i 25-års åldern, hon kines och han afrikan. Allteftersom tiden gick blev deras diskussion hetsigare och hetsigare. Plötsligt skakar kinesiskan frenetiskt på huvudet, reser sig upp och går. Han suckar, tar ett djupt bloss av sin nytända cigarett och så vänder han sig mot oss och säger "Hi! I just broke up with my girlfriend! Nice to meet you!" Eh.... okej?! Tveksamt flyter diskussionen framåt. Plötsligt dyker den kinesiska tjejen upp igen. De skäller lite på varandra genom sina översättningsprogram i sina mobiltelefoner och det dröjer inte länge förrän hon stormar ut ur lokalen ytterligare en gång. Mitt upp i detta kommer en annan kinesisk kvinna, på cirka 60 bast, fram och skriker att han är en idiot och att hon vill att att de skall vara tillsammans föralltid och att hon vill föda hans barn (??!!!!!). Dessutom sprang det, under hela tiden vi var där, runt en kinesisk man som var tionde minut dök upp ca 10 cm från våra huvuden med sitt stirrande ansikte!!! Vi satt som lamslagna. Var in i hela världen vi hade hamnat?! Som att det inte vore nog så dyker såklart den kinesiska tjejen upp igen. Suck. Den här gången går det lite bättre och de bestämmer sig för att vara ett par i alla fall.

Vi önskade dem all lycka.

 

Efter det att paret försvunnit fann vi nya vänner i två amerikaner som sa att det var deras plikt att visa oss runt till alla ställen värda att nämna. Efter det fortsatte vi till STEPS där vi drack drinkar för 15 kr och spelare foosball tills händerna blödde. Därefter fortsatte vi till PROPAGANDA och till sist WU-CLUB där vi dansade salsa och traditionella afrikanska danser fram till småtimmarna. Någon gång efter fem dansade vi hem i mörkret. Klockan hann slå sex innan vi var hemma i vår lägenhet.Vi sprang in till en nattöppen restaurang och åt en kinesisk majspannkaka som man doppade i soja. Det kan ha varit det godaste jag någonsin ätit i hela mitt liv. 

 

Tidigare i veckan stannade vi till vid ett hotpot-ställe för att äta lunch. Det var ett litet nedgånget rökigt ställe som vi fann längst in i en av Dongsi-distriktets trånga gränder. Hot pot, eller huǒ guō som  det heter på kinesiska, är ursprungligen en mongolisk rätt och är egentligen precis vad det låter som. En kokande chilligryta där man själv tillagar maten man skall äta. Vi lyckades dagen till ära beställa in alltifrån alger, tofu, kött, svamp, sallad, nudlar. Vi tyckte att vi klarade oss ganska bra mitt i all oklarthet om vilka rätter som skulle i var och när allting var färdiglagat, men jag vet inte om kineserna som ägde stället höll med om det. Från det ögonblick vi kom in genom de tunga draperierna de har framför dörrarna för att hålla kylan ute till dess att vi lämnade byggnaden släppte de anställda och de andra gästerna allt sitt fokus på vad de höll på med att göra. Runt vårt lilla bord samlades en liten cirkel som fascinerat iakttog varje rörelse vi gjorde. Till slut var det 15 kineser som stod runt bordet. Ja, vi räknade! Till och med en pyjamasklädd farfar blev nedkallad från sin middagsnap för att iaktta spektaklet. Jaja, kul att man kan roa någon i alla fall... :)

 

Tidigt imorse ringde Xiao Fus pappa på dörren. Han är en trevlig karl på 65 år. Han kan, likt sin son, inte ett endaste ord på engelska, men att vi förstod ca 10 % av det han sa verkade inte bry honom det minsta. Han fortsatte prata och skratta i ett. Han har ett sådant där mullrande skratt som får hela hans mag- och höftparti att skaka. Det är så medryckande. Plötsligt stod vi där och skrattade med honom, utan att egentligen ha förstått vad som var roligt. Till slut förstod vi att han ville att vi skulle följa med till polisstationen. Det var dags att registrera sig i området. 

 

Att registrera sig vid den lokala polisstationen är någonting som varje liten laowai måste göra när de flyttar in i ett kvarter. Vi har inte kunnat göra det förrän nu för vår polisstation har varit stängd över Chunjie, men nu hade de alltså öppnat upp igen. På poliskontoret var det full aktivitet. Papper stämplades, cigaretter röktes och hastiga kommentarer växlades och mitt upp i allt detta kaoset stod vi, två väldigt förvirrade laowais. Tur att vi kom dit med backup, annars vet jag inte hur vi hade kommit därifrån levande. Han skötte hela processen och vi stod bara och iakttog allt som försegick i rummet. En process som för de flesta laowais är väldigt, väldigt jobbig då polisstationerna vanligtvis är ganska hårda. När vi var helt klara och hade fått våra papper frågade de om vi hade fått några kinesiska namn än. Det hade vi inte. Då stannade hela rummet upp. Alla ville vara med och välja namn till oss. Efter några minuter hade de enats om ett bra namn, ja, de valde samma namn till oss båda av någon konstig anledning. De ville att vi skulle heta någonting som översattes med "the most beautiful girls in the whole world." Tydligen skulle det funka som ett bra namn här. Vi sa att vi skulle tänka lite på det, men jag tror inte att det är rätt namn för oss. Nåja, nu är vi i alla fall registrerade och klara. Nu bor vi här på riktigt!!!! 

 

Det här med att hyra en möblerad lägenhet görs inte riktigt på samma sätt som i Sverige, någonting som vi inte riktigt var helt medvetna om dagen vi skrev på kontraktet. Vad vi snart kom underfund med var att ingenting ingick i själva lägenheten förutom möblerna som stod i rummet. Det fanns inga täcken, inga kuddar, inget porslin, inga köksredskap, nej, ingenting. Som två virriga hönor irriade vi omkring i staden den eftermiddagen och försökte leta reda på allt vi behövde, någonting som inte var helt lätt då alla affärer i princip är stängda över Chunjie. Några timmar senare kände vi oss i alla fall ganska nöjda och trodde att vi hade fått ihop allt det som vi behövde. Dagen därpå åt bredde vi smör på våra rostade bröd med en stekspade och strödde marmedlad med en ätpinne. En sak har vi alla fall lärt oss om Kina - det blir aldrig riktigt så som man tänkt sig... 

 

Innan vår avfärd var det många som blev chockade när vi sa att vårt boende inte var fixat. Vår plan var att vi skulle först skulle bo på ett vandrarhem och därifrån försöka hitta en lägenhet som passade oss. När vi kom till Beijing insåg vi att vi hade valt den sämsta perioden att leta efter en lägenhet. Allting var stängt eftersom alla Pekingbor åker hem till sina hembyar för att fira ”Chunjie.” När vi kom till Beijing hörde vi av oss till olika agenter i hopp om att de skulle kunna hjälpa oss. Först var det helt tyst men så plötsligt kom det svar från alla håll.  Vi började med att kolla på en lägenhet och stämde träff med hyresvärden. 

Tidsoptimister som vi är beräknade vi helt fel med tiden och det slutade med att vi sprang runt som dårar för att desperat försökta hitta området, trots att vi hade varit runt i distriktet tidigare. Vi kom fram varma och andfådda tjugo minuter senare och blev därefter uppfösta för vad som kändes som ett ändlöst antal branta trappsatser upp till femte våningen.Efter att ha kollat runt i den mycket smutsiga men mysiga lägenheten fick vi gå över till lägenheten bredvid. Vi bestämde oss och för att ta den första lägenheten och hörde av oss till vår agent senare samma dag. Kontraktet skulle vara på både engelska och kinesiska och skulle skrivas på dagen därpå då vi även skulle flytta in.

Dagen därpå går vi upp tidigt för att ta ut pengar och checka ut från vandrarhemmet. Vi tar oss till stationen där den närmaste bankomaten finns. Vi hade beräknat att detta skulle ta max ett par minuter men det visade sig vara helt, helt fel. Vi klickar oss igenom alternativen, men när vi är klara kommer inte några pengar ut. Vi bestämmer oss för att ta oss till nästa automat. Kortet funkar inte här heller. Vid sjunde automaten får vi äntligen ut våra pengar och den tidsplanering vi gjort är helt förstörd. Vi checkar ut och kastar oss in i en taxi som kör oss till vårt nya hem. Eller ja, han körde för långt och in på fel gata vilket gjorde att vi fick släpa våra tunga väskor och blev fördröjda ytterligare en kvart. Vi kom fram och fick dra upp våra väskor för de branta trappsatserna och satte oss för att skriva kontraktet. Allt var bra nu. Det skulle inte ske några mer problem, tänkte vi.

Självfallet är kontraktet bara på kinesiska och vår hyresvärd kan endast tre fyra ord på engelska. Agenten, som kan engelska, är även kvar i sin hemby och finns inte till vår undsättning. Vårt förnuft säger oss att vi måste veta vad som står innan vi skriver på och har därefter två alternativ.

1, Åka tillbaka till vårt vandrahem, vilket låg 40 minuter bort och be dem försöka översätta.

2, Hitta någon utlänning som kunde översätta på gatan.

Till slut bestämde vi oss för att hitta en utlänning som kunde hjälpa oss. Vi började springa, igen. Fram och tillbaka, upp och ned. De utlänningar vi träffade kunde inte tillräckligt bra kinesiska för att översätta kontraktet och säger att de känner som skulle kunna ha hjälpt oss har åkt bort från Beijing, antingen hem eller reser runt. Just our luck. Till slut hittar vi en kille från Panama som tar oss till vårt universitets campus och hjälper oss. Han hjälper oss att hitta en kille som äntligen kan översätta kontraktet. Efter 1½timme går vi tillbaka mot vår blivande lägenhet och får skriva på. Så skönt!

Vi har bestämt oss för att vi ska fjäska ordentligt för hyresvärden eftersom vi har varit så märkliga men nu är lägenheten äntligen vår…

I flera dagar har vi gått och väntat. Väntat på att få kontakt från de hyresvärdar och agenter som vi har kontaktat. Väntat på att det här äventyret kan börja på riktigt. Väntat på känslan när man slutar leva i en resväska, om ens för en liten stund. Imorse släppte det plötsligt. Det stormade in både samtal och mail och hastigt släppte vi alla dagens planer och åkte och kikade på två lägenheter. Landlorden som tog emot oss var en liten spenslig man med gnistrande ögon. Hans ömma moder som vi också fick nöjet att hälsa på var inte lika trevlig, men vi har som mål att vinna över henne med vår svenska charm och den Marabou som vi fortfarande har kvar från Sverige. Lägenheterna ligger i ett stort komplex från 90-talet och ligger bara 5 minuter från skolan som vi skall gå i. Det är lite ruffigt, men jag vet inte.. någonting klickade bara. Direkt när vi kom in i lägenheten som vi valde visste vi båda att det var den vi ville ha. Vi kommer att hyra två rum i en trea. Det bor en kinesisk tjej där också men hon var hemma i sin hemby över nyåret... tror vi i alla fall. Landlorden kunde bara kinesiska så vi hade vissa kommunikationsproblem, men lyckades ändå på något sätt hålla igång en diskussion under de 10 minuter som vi vistades i lägenheten.

Alltså, kära vänner, vill ni oss något kommer vi från och med imorgon befinna oss på

 

Dongwangzhuang nr 22, unit 5, rum 501.

 

Vi vet inte när vi kommer få tillgång till internet igen, men misströsta inte, vi har flera tidsinställda blogginlägg på lager! Vi hörs snart igen!

 

 

Hutongerna runtomkring Dongsishitiao har varit vårt hem under den senaste veckan. Hutongerna är små, små hus ofta samlade i grupper eller längder runt en innergård som kallas en siheyuan. Där vi bor saknas det både rinnande vatten och telefoner i hutongerna. Därför finns det massvis med publika toaletter, duschkabiner och telefonkioskar utplacerade i vårt område, men jag antar att det finns hutong-kvarter som har bättre standard än det vi bor i nu.
Imorgon kommer vi lämna kvarteret. Vi har nämligen skaffat oss en lägenhet!!! Det kommer bli lite tomt. Jag kommer sakna gränderna med alla de gamla gubbarna och gummorna som vaggar runt, sitter vid vägkanten och spelar kort och hönorna längre ned på gatan som kacklar när man går förbi. 

 

Imorse valde vi att äta frukost nere i hostelets restaurang. Vi åt french toasts med sirap och chockladsås (?). Till detta kom en skål med vattenmelon med.... jordgubbssylt på. Varför? Högst oklart! Gott? Inte särskilt! 

 

För några dagar sedan besökte vi ett av de största tibetansk buddistiska tempel i hela världen, Yonghe templet eller lamatemplet som det också kallas. Enligt vår bästa vän Wikipedia så påbörjades bygget 1694 under Qing-dynastin och tydligen så har en kinesisk prins bott här en gång i tiden. Enligt Chinahighligts finns där också den största träbuddhan i hela världen, men den måste vi ha missat. Vi var upptagna med att vara fascinerade av de kinesiska konstaplarna som försökte värma upp en isig brunn med varmt vatten från pyttesmå rosa termosar och den lille kinesiske pojken som valde att kissa bakom ett träd mitt i templet. Dessa kineser alltså....

 

 

Igår kickstartade det kinesiska nyåret ordentligt och nu är vi alltså officiellt inne i ormens år, tror vi i alla fall. Det är ingen här som vet när det nya året faktiskt börjar. Inte ens kineserna verkar vara helt säkra. Mycket märkligt! En sak är vi helt säkra på i alla fall.... igår var det fest som heter duga! Hostelet hade anordnat en nyårsmiddag med mat, kinesiska lekar och spel. Framåt halv tolv gick vi ut för att titta på raketerna utanför hostelet. Det var helt makalöst. Vi har aldrig sett någonting liknande i hela våra liv. Hutong-gränderna var som ett enda stort virrvarr av smällare och raketer. Marken skakade och himelen var ett stort tjockt moln av rök och gnistor i olika nyanser. Billarm tjöt och var du en stod kom raketrester farande. Lite senare gick vi upp på balkongen på tredje våningen. Där hade vi utsikt över hela kvarteret. Det var mäktigt. Vi har en video som vi skall försöka ladda upp. Tur är nog det för vi kan inte med ord beskriva känslan av att stå därpå balkongen. Det var som att hela staden exploderade under våra fötter. 

 

Tidigare så har vi haft problem med att lägga upp bilder på facebook etc. Det är därför ni ännu inte har fått se bilder från våra upptåg här på bloggen, men nu händer det grejer bakom kulisserna. Vi har nämligen alldeles nyss befordrat en (ovetandes) frivillig, mycket stilig man på 17 jordsnurr som numer löser alla våra tekniska problem. Så himla praktiskt!  Nedan följer alltså en bildbomb från vår nyårskväll. 

Känslan när man tror att man beställer in väldoftande dumplings men istället får stora friterade äckliga köttbullar med ketchup....

 

Smäll efter smäll. Efter att ha kollat på klockan ett par gånger inser jag att det är lönlöst att försöka somna om. Det dröjer inte länge innan nästa smäll och snart är vi vakna båda två. De sista smällarna var riktigt nära. Det är nyår och kineserna älskar raketer. Det är inte riktigt som hemma.. här kommer de i en jämn takt under hela dagen och är inte centrerade till just tolvslaget. Inte heller är det ordentliga fyrverkerier utan egentligen enbart höga knallar, smällar och kulsprutesmatter. Såhär skall det enligt uppgift hålla på i två hela veckor. I eftermiddags gick vi längs hutongerna i Yonghegong. De är uppbygda i ett nät av små trånga gränder där tvätten hänger utanför och man kan komma så nära att man kikar in i någons vardagsrum. Där smällde det överallt. Framför dig, bakom dig, över dig, bredvid dig och likadant var det i nästa gränd. Det låg högar av avbrända smällare i gatuhörnen. Ett tag funderade vi till och med om vi skulle behöva ta skydd någonstans. Är det såhär det känns att befinna sig i ett krig? 

 

 

Nu är vi äntligen här! I landet där pyjamasbeklädda åldringar promenerar med bajsande barn på gatorna, där vi sätter våra liv på spel varje dag när vi och tusen kineser, bilar och cyklister försöker ta oss över gatan samtidigt och där kineser i alla åldrar går in i skyltar och snubblar på gatustenar de inte har sett då de stirrar förvånat på de två konstiga västerlänningarna som spatserar ner för gatan.

Betyget? Vi trivs så himla bra!! 

 

Det är konstigt att vi redan är inne på vår tredje dag här i Beijing. Hittills har vi lagt mycket tid på att försöka hitta en lägenhet inför skolterminen. Desvärre verkar alla agenturer och ja, nästan hela det kinesiska samhället helt stannat av inför det två veckor långa kinesiska nyårsfirandet som börjar idag. Vi fortsätter att leta och återkommer såklart med uppdateringar.

 

Allting har gått bra i alla fall... trots några smärre missöden, men hade ni verkligen väntat er något annat? Den första incidenten inträffade när vi kommit på planet från Köpenhamn och en stackars kines erbjöd sig att lyfta upp Erikas bautaväska i bagageutrymmet ovanför stolarna. Smidig som hon är hann hon säga någonting om att väskan nog var lite tung men som den man han var tycktes detta inte bekymra honom... till dess att han lyfte upp väskan. Han kollade chockerat på oss. Va fan hade vi lagt i väskan egentligen? Han harklade sig och försökte igen. Armarna skakade och ansiktet blev rödare och rödare. Innan han var klar hade en liten svettdroppe formats i hans panna och porlat ned för hans rygg. Ägaren till den tunga väskan tyckte att det var väldigt pinsamt att väskan var så tung och att mannen hade tvingats kämpa för att få upp den och kommenterade att det var synd om honom och att han såg mycket, mycket trött ut till Sofia, kanske också något osmidigt om hans skäggstubb. När han tre minuter senare fått stängt luckan och satt sig ner i stolen trodde vi saken var biff.... till dess att hela hans rad började snacka norska. Det var alltså en NORSK kines och han hade med all säkerhet förstått precis varenda ord vi sa. SAAAAAAATAN!!!! Varför är världen så förvirrande?