Publicerad 2013-08-10 11:28:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 28e juli
Det här med att bevara ansiktet i den kinesiska kulturen gör mig ibland så fruktansvärt satans irriterad. Det finns inga gränser på hur långt de där jävlarna kan gå för att försvara sig och sitt. Idag har vi varit med om ett praktexempel. Vi sitter i skrivandes stund i en bil från ett tempelområde som vi skulle kika närmare på. Inne i bilen är stämningen minst sagt tryckt. Den ett-åriga bebisen som av en väldigt oklar anledning är med i bilen gallskriker. Hela bilen luktar av spya då ungen precis spytt ned Sofia och innehållet i hennes väska. Jag kokar av frustration och ber var tredje minut böner om att ungen inte skall kissa på mina fötter. Här har barn varken blöjor eller heltäckande byxor utan går runt i byxor med hål för fram- och bakdel. När de behöver uträtta sina behov sätter de sig bara på gatan, eller var de nu skulle tänkas befinna sig. Bortsett från bebisens skrik har det lagt sig en tryckande tystnad. Vi, bebisen, bebisens mamma, en tant och vår chaufför är på väg till busstationen för att Sofia och jag skall ta en sovbuss på 12 timmar till ökenoasen Dunhuang. Vi vet ännu inte om vi kommer hinna dit i tid. Jag fasar över vad som kommer hända om vi inte gör det.
Men låt mig ta det från början. Halv fem imorse kom vi fram till Zhangye efter att först ha suttit på en buss i 4,5 timmar och därefter suttit på ett tåg utan minsta möjlighet att röra på oss i 6,5 timmar. Vår plan var att ta oss till ett hostel där vi skulle kunna fixa en chaufför. Vi hade ganska begränsat med tid och platserna som vi ville besöka (akvarellbergen i Danxia och tempelområdet Matisi) ligger ganska bökigt till om man skall använda lokal transport. En halv timma senare dök en chaufför upp och frågade om vi ville åka direkt, då skulle vi kunna se soluppgången. Det lät trevligt, tyckte vi, och därefter gav vi oss av. Efter några kilometer sa han att han var hungrig och att vi var tvungna att stanna för nudlelsoppa med skivat kött, ja, frukost alltså. Vi frågade om vi verkligen hade tid med det. Trots hans ivriga försäkringar kom vi ändå 5 minuter för sent till soluppgången. Det gjorde inte så mycket. Bergen i morgonljuset var tillräckligt bra ändå. Värre var det när hans kompis dök upp en timma senare än det vi avtalat och fick reda på att guiden själv inte skulle kunna hämta upp oss förrän senare, men absolut inte så lång tid senare. Tre timmar senare kommer hans fru förbi och säger att han har kommit hem, men är väldigt hungrig och frågade därför om det var okej att han åt lunch först. Vi är ju inga elaka människor och gick därför såklart med på det. Dessutom så hade vi det ganska trevlig hos grannparet som vi var inbjudna till, ätandes vattenmelon över deras jordgolv.
Äntligen på väg, trodde vi. Då ringer chaufförens mobil. Då har frugan, det ett-åriga spy-barnet och en random tant som också bor i området bestämt sig för att följa med på vår resa. Vi åker således tillbaka för att hämta upp dem och börjar därefter om resan till tempelområdet. Sovbussen som vi skall ta till Dunhuang skall gå klockan 18 och när vi började avfärden en andra gång var klockan över 14. Då vi hört att en väg dit tar 2 timmar undrade vi på nytt om vi verkligen skulle hinna, men blev återigen försäkrade om att det skulle finnas gott om tid. Till bilens jämna guppande över den ojämna vägen somnade vi allihop i baksätet och vaknade inte förrän vi är där, kvart i fyra. Då det uppdagas att vi bara har 30 minuter att spendera på området blir allting genast jättekonstigt. För att inte behöva erkänna att de allihop har missbedömt tiden och slösat bort vår tid så skyller de istället allting på oss. Framför allt är det den gamla tanten som vi långsamt måste följa upp på berget som har värst samvete. Hur kunde vi någonsin tro att vi bara behövde spendera 30 minuter i den jättelika parken? Vi borde dessutom ha köpt bussbiljetter innan vi påbörjade turen. Då hade vi inte behövt stressa. Alltså. Jag. Exploderar. Går. Upp. I. Rök. Det här med att bevara ansiktet är svårt att förklara. Svårt att till fullo förstå för den delen med, men det är så det fungerar här. Det är bara så man gör. Det är så man hanterar människor för att man skall kunna fortsätta vara i varandras närhet. Det tjänar ingenting till att skrika och att säga att det är hennes fel att vi stressar för att hon går så långsamt och att vi vände tillbaka för att hämta henne av någon väldigt oklar anledning och att det var chaufförens långsammet som gjorde att vi spenderade 3 timmar över ett jordgolv och 1 timma sovandes på en bänk uti ingenting. Stämningen hade inte blivit bättre och vi hade inte fått någonting för det. Hela samhället är uppbyggt på det här sättet. Det är bara så det är.
Publicerad 2013-08-09 18:27:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar den 27e juli
När chauffören kom och hämtade upp oss var han sur. Vi hade avtalat om att han skulle komma till vårt hostel klockan halv nio. Då det regnade hade han självmant bestämt sig för att inte komma. När han inte dök upp blev vi lite irriterade. Vi skulle resa vidare samma dag och ville ut på slätten innan vi åkte vidare. Vi bestämde oss för att konstra. En halvtimme senare dök han upp, arg som ett bi. Smällde i dörren och muttrade att vi borde inse att det inte var lika fint på slätten om det regnade. Muttrade tillbaka om att vi faktiskt hade avtalat en tid redan och att han åtminstone borde hört av sig. Vi svängde in för att tanka. Släng i dörren. I bilen var det knäpptyst. Vi körde i fyrtio minuter. Hastigt förändrades landskapet utanför bilfönstret. Gräset vajade i vinden. Fåren betade längs med vägen. Kanske hade de långa slätterna en lugnande effekt. Då började vi prata. Om tibetanska folkdräkter, situationen 2008 och svårigheten att hitta bra kvinnor nere i byn. Om fördelar och nackdelar med att ha minst två älskare och om en kvinna i byn som var gift med tre olika män samtidigt. Vi vann honom över till slut. Han skrattade och visade oss alla sina favoritställen på den magiska slätten. Han sa till och med att han kanske skulle börja leta efter en schweizisk fru, nu är vi visat hur bra schweizare är. Jaja, Schweiz är nära nog.
Publicerad 2013-08-08 18:26:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar den 26e juli
Alltså ibland blir jag så frustrerad. Oavsett vilka ord jag väljer kommer jag aldrig kunna förmedla stämningen i vissa av de byar och städer vi besöker. Precis så är det med Xiahe. Det var som att kliva in i en annan värld, långt, långt bort från min verklighet. Xiahe är en liten by mitt i en sänka, högt upp på ett berg. Det ligger så högt upp att luften nästan känns lite rå, även mitt i sommaren. Ja, framför allt om man kommer från söder och är van vid en 30 fuktiga plusgrader. 50 % av människorna av bor där är tibetaner, 40 % är huikineser, en muslimsk minoritet och 10 % är hankineser, den dominerande etniska gruppen i Kina. Det är stora spänningar i området. Ibland blossar konflikter upp. Det är sagt att det bara är respekten och samhörigheten med slätten som håller området under kontroll. Ibland hjälper inte ens det. Situationen i Tibet späder på spänningarna. 2008 stängdes staden helt ned för turister. Det ansågs vara farligt för dem att vistas där. Det var för rörigt som det var redan. I maj i år öppnades det upp igen. När vi kom dit i mitten av juli kunde man inte se några spår från några oroligheter.
Huvudattraktionen i byn är Labrang monastary, ett av de sex viktigaste tibetanska klostren i världen. Klostret i sig är fantastiskt, men vad jag främst kommer att minnas av byn är att gå runt och försöka lyssna på vad som sägs på bakgatorna. Inte för att det går att förstå någonting. Både tibetanskan och hui-dialekten är helt och hållet oförståeliga. Det skulle kunna vara ett helt annat språk, ur en helt annan språkstam. Det är så mycket att iaktta, så många intryck. Det är som att kliva in i en målad bild. Invånarna går nästan enbart klädda i traditionella kläder. Kvinnornas dräkter är helt fantastiska. Alla färger i färgskalan finns representerade i broderierna och längder. Egentligen ville jag bara springa omkring med min kamera och dokumentera varenda liten detalj, men efter att med 99 % säkerhet blivit mordhotad av en äldre tibetansk tant med särskilt vackra kläder så vågade jag knappt ta några fler kort på människorna i staden. Det var helt okej, jag tog kort på byn istället. Byn i sig var inte likt någonting jag sett tidigare. Det var som att tiden hölls stilla av den tjocka dimma som hängde över staden. Gatorna luktade av brasor och stenungsbakat naanbröd. Åsnor och höns tilläts fritt promenera längs vägkanterna. Människorna satt utanför husen och bara väntade på att någonting skall hända, strövade runt utan att egentligen ha något mål. Allting rörde sig i slowmotion. Kanske är det just så att invånarna har anpassat sig till slätten. Munkarnas tysta böner, invånarnas strövande, gräsets vajande. Alltihop hör ihop på något sätt.
Publicerad 2013-08-07 16:25:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 25e juli
Vi hade nått Hong Kong via den före detta portugisiska kolonin Macau. Målet var att så snabbt som möjligt skaffa nya visum och fortsätta in i Kina. Jag har varit i Hong Kong tidigare. Varje gång känns det som att jag förtvivlat försöker leta efter någonting som jag tycker om med Hong Kong, men jag vet inte. Det blir aldrig sådär innerligt som att jag vill att det skall bli. De flesta som jag möter säger att de älskar Hong Kong. När jag frågar vad det är som är så speciellt så svarar de flesta att det är en möjligheternas stad. Allting går att göra i Hong Kong om man har de rätta resurserna. Jag förstår vad de menar. Hong Kong är en häftig stad. Skyskraporna växer för varje dag som går. Pulsen är intensiv. Allting går så fort. Jag tror att jag gillar tanken av Hong Kong, men inte så mycket Hong Kong i sig. Så när tjejen på visumkontot meddelade att vi inte kunde få våra visum förrän fyra hela dagar senare så kändes de fyra dagarna som fyra evigheter. Det blev ganska bra ändå. Fyra evigheter går visst snabbare än vad man skulle kunna tro. Vi åt dim sum tills magarna var nära att explodera, drack importerad öl, gick på KTV, mötte upp med gamla vänner och sex and the city-shoppade. Till slut hade det äntligen blivit fredag. Efter det att vi hämtat upp de nya visumen tog vi tunnelbanan upp till gränsen och en knapp timme senare var vi på kinesisk mark igen. Det kändes bra att vara hemma igen.
Publicerad 2013-08-06 11:02:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 22a juli
Det första jag gjorde när vi nådde Taiwan var att öppna Facebook. Alltså, det kanske låter töntigt, men när man har levt i cencur i fem månader är det häftigt att kunna öppna appen utan VPN-tvång. Om ni tyckte att det där var töntigt är det nog bäst att sluta läsa nu. Det första jag läste fick mig nämligen att sätta i halsen av förvåning.
En viss koreansk skådespelare/sångare/modell/Gud befann sig på semester i samma stad som jag var i. Alltså, jag vet inte ens varför jag erkänner det här, men utan att överdriva så tror jag att jag gick med konstant uppspärrade ögon och oberört leende på läpparna. Varenda person i min närhet granskades. Inte någon undgick min radar. Såklart, som när man verkligen vill träffa någon, så händer det aldrig... Men känslan av att vi vandrade på samma gator var spännande. Jag vet inte om det var tanken på att han var där, eller den makalösa shopping (som gjorde att jag och Sofia fick skicka hem ytterligare 11 kilo när vi nått Hong Kong), vilket gjorde att Taipei vandrade rakt in på favoritstads-listan tillsammans med Beijing, Seoul och Tokyo i oberoende ordning.
Taipei är en häftig stad. Det är en frisk fläkt. Människorna där engagerar sig. På gatorna vimlar det av människor som strider för alltifrån djurens rätt till Taiwans självständighet. Det sista hade aldrig fått äga rum på fastlandet, inte en chans, men här passerar människor förbi som att det mest naturliga i världen. De människor som vi träffade och pratade med fick oss att tro att denna önskan var delad med stora delar av den taiwanesiska befolkningen. Jag vet inte om det är sant eller inte. Taiwan var annorlunda. Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Så många olika influenser, koreanska, japanska. Det är som att allting går att gro. Allting kan etsa sig fast. Kanske var det just därför jag tyckte så mycket om det. En liten bit av mig etsade sig fast där.
Publicerad 2013-08-05 16:12:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 20e juli
Det hade regnat i två hela dagar. Fullkomligt öst ned. Vi hade spenderat tid på caféer, ätit fantastiska chunjes, sett många avsnitt av doktor who och sprungit runt på tjugotalet biljettkontor. Målet var att hitta färjebiljetter över till Taiwan, men var vi än gick så meddelade de att alla biljetter för flera veckor framöver var slutsålda. Vi ville inte ge upp. Till slut hade vi fått nog. Batterierna var laddade. Vi åkte direkt ned till hamnen för att se om de hade en färjebiljett över. De hade de, men vi var tvungna att skynda oss. Som vanligt klarar vi oss inte utan lite extra dramatik i livet. Då det visat sig att vi inte hade en bankomat som kunde ta våra kort i hela byggnaden var vi tvungna att hitta en taxi som skulle ta oss till en bankomat. Hamnen låg ganska långt från närmaste bankomat. Taxichaufförerna ville bråka. De såg att vi var stressade och gav oss turistpriser trots att alla samtal fördes på kinesiska. Till slut gav de med sig. De här laowaisen har varit med förr. 25 minuter innan färjan skulle gå var allting klart. Då vi inte hade ätit frukost bestämde vi oss för att köpa äckliga hamburgare för att få någonting i oss. 15 minuter senare när de efter vissa påtryckningar på kinesiska och diverse mordhot på svenska var klara med burgarna sprang vi in till gränskontrollen. Vid det laget hade vi så lite tid att gränskontrollen lät oss skippa röntgenmomentet. Jag tror aldrig att jag fyllt i en departure blankett så fult innan. Jag vet inte ens om jag skrev rätt uppgifter. Till slut kommer vi i alla fall igenom och galopperar in genom ingången till färjan just som de lossar repen som håller fast färjan. Vind i seglen. El i motorn. Äntligen var vi på väg igen.
Publicerad 2013-08-04 11:03:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar den 17e juli
Vi kom till Xiapu en sen eftermiddag. Rykten om en av Kinas finaste leråkrar hade dragit oss dit. Utöver det visste vi egentligen ingenting om byn. Vi fick lift med en bonde bort till åkrarna från busstationen. De skulle ligga precis vid ett högt berg. När vi kom dit såg vi till vår förvåning bara vatten. Senare visade det sig att det bara var ibland som tidvattnet visade upp leråkrarna. Vi hade ingen sådan tur. Hur som än var bestämde vi oss för att titta runt i byn. Det var en pittoresk liten by där hälften av invånarna i byn höll på med jordbruk och den andra halvan höll på med fiske. Vi började ta oss upp för berget för att kolla på utsikten. Runt en krök dök en tant upp. Hennes rygg var krökt, som efter årtionden av slitigt arbete och hon hade ett stort skäggstrå mitt på hakan. Hon undrade om vi letade efter ett ställe att sova. När hon efter flera övertalningsförsök förstått att vi inte var på jakt efter något boende började hon började berätta om sitt liv. Hon berättade om byn, vattnet, leråkrarna, hostel som hon drev, hennes man och om hon aldrig hade lärt sig läsa. Halva samtalet fördes på mandarin och halva på hennes dialekt. En dialekt som var helt oförståelig för oinvigda. Efter en kvart tackade hon för sig och gick. Vi började gå upp för berget igen.
Plötsligt dök tanten upp igen. Flämtandes fick hon fram att hon visst tyckte att vi borde stanna för soluppgången. Hon hade hämtat en bok med bilder och visst var det vackert. Någonstans i hennes resonemang så började allting låta som en bra idé. Jag vet inte vad det var som det lockade mest. Den märkliga tanten eller soluppgången över bergen. Vi bestämde oss för att ta in över natten. Hon visade oss runt. Det var bara hon och hennes man som bodde där. Vi hamnade i ett rum bredvid deras kammare. I rummet fanns bara en säng och en taklampa som dinglade ensamt. Försiktig frågade jag om de möjligtvis hade en kudde och lakan som vi kunde låna. Det hade hon, någonstans, själv använde de sig tydligen inte av det. Hon tog fram ett överlakan och en kudde gjord av en vaddsamling som omringades av platta träplankor. Det hela hölls ihop med gummiband. Överallt var det smuts och två stora spindelnät hängde i taket. På stället fanns varken elektricitet eller rinnande vatten. De hade en generator som de brukade använda på kvällarna och vattnet hämtade de från stranden nedanför. Toaletten var ett utedass ett tiotal meter från stranden. Kanske hade det här inte varit en sådan himla bra idé ändå, men jag vet inte, det var någonting där. En känsla som gjorde att vi bara inte kunde åka vidare, inte än.
Vi började gå tillbaka in till stan för att hitta någonting att äta. Byborna satt utanför husen. De spelade kort, flätade hår, lappade hål och skalade majs. Att det var så mörkt att de knappt kunde se varandra verkade inte bekymra dem. Längs med gatan dök plötsligt tanten upp igen. Frågade om vi var hungriga och gick direkt in i ett av husen för att få oss någonting att äta. Vi hamnade i ett enkelt kök, alldeles vid gatan. Ryktet spred sig. Byborna stannade till utanför fönster och dörrar. Hela köket fylldes med människor. Så fort vi talade spred sig våra ord som en djungeltelegraf längs med gatan. Alla deltog i diskussionen. Morgonen därefter när vi vandrade till busstationen hörde vi "där är de svenska utlänningarna" flera kvarter bort från där vi då befann oss. Det bjöds på hembränt vin, frukter av alla dess slag och kryddiga skålar med nudlar. Klockan hann bli sent innan vi bestämde oss för att promenera hem, Sofia, tanten och jag.
Ficklampans sken lyste upp bergstigen framför oss. Ingenting annat syntes i mörkret. Jag hoppades att det inte skulle finnas allt för många insekter i närheten redo att äta upp mina tår och allt det där. När vi kom fram till sänkan hörde vi röster i mörkret. Några utvalda få hade samlats på stranden dit vi blev nedkallade. Det bjöds på mat, frukt och historier om hur det en gång hade varit. Sent, sent stannade vi innan vi smög oss upp till vår hårda plastsäng för att sova. Det är få gånger som jag har upplevt ett sådant lugn. Jag undrar vad deras drömmar är. Drömmer de om samma saker som vi gör? Vad har de för livsmål egentligen? Jag undrar över om de är nöjda med sina liv. Jag undrar varför jag så instinktivt tänker att mitt liv är bättre än deras. Tänker att det ändå måste vara skönt att varje dag med en självklarhet göra samma sak som dagen innan. Att fokusera på att jobba för att hela gruppen skall ha det bra, inte förstöra för varandra. Vi är trots allt det enda vi har.
Publicerad 2013-07-31 10:57:00 i Allmänt, Erika,
Mamma skickade mig precis en karta där hon prickat in alla ställen som vi har varit på och kommer att besöka innan vi drar ned till kunming i slutet av augusti. Det är helt sjukt. Prickarna är överallt. Har vi verkligen besökt alla de här platserna? Det bubblar lite i mig när jag tänker på allt som vi har sett och alla personer som bli har mött hittills. Vilken jäkla resa alltså. Vilken sjuk jäkla resa. Vilken grej att få åka tillsammans med sin syster på en sådan här sjuk jäkla resa.
Publicerad 2013-07-30 10:50:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 15e juli
Vi färdas genom becksvart nattlandskap. Inte en människa är ute, bara någon enstaka nattvaken hund. Vår chaufför, lilla fisken, kör snabbt uppför slingriga bergsvägar. Billampornas sken lyser upp vägen framför oss. Ljuset drar till sig massvis med flygande varelser. Det ser ut som eldflugor, men Sofia säger att det inte är det. Jag tänker att det kanske är såhär det känns att komma in i studio Giblis eldflugornas dal. Då sätter lilla fisken på panflöjtsmusik i bilen. Jag vet inte om det förhöjer eller förstör känslan. Det går snabbare och snabbare. Han verkar stressad, men försäkrar oss om att vi kommer komma fram i tid. När vi passerar en skylt för "Yunhe scenic area" och han utan att blinka kör ännu fortfare undrar jag i fem minuter om han tänkt kidnappa oss och att det är därför han är så stressad. Än så länge vet vi inte mycket om vår nyblivna vän, lilla fisken. Hastigt stannar bilen bakom en krök. Vi går in i ett busigt område, ned för en lång trappa och når en avsats. Plötsligt är det bara vi och terasserna. Det är fortfarande mörkt, men det går att se konturerna från där vi står. Tusentals syrsor, grodor och fåglar gör oss sällskap. Doft av gräs och dagg hänger i luften. Då kommer ljuset. Plötsligt är det bara en strimma. Eldrött skimmer som letar sig fram bakom en stor stensamling. Minuterna senare är ljuset allt som finns. Det är så starkt. Dalen omfamnar det och allting blir till liv. Rök från skorstenar syns i små hus längre bort. Evigt kackel från hönor på gårdsplanen utanför. Kor och getter dyker upp ur skuggorna och börjar beta på ett fält längre bort. De första risodlarna vankar fram längs med fälten. Det är svårt att inte häpnas av det komplexa och samtidigt så självklara i det som omger oss. Två timmar senare sitter vi i panflöjtsbilen på väg tillbaka. Det som i mörkret bara såg ut som bergskonturer visar sig vara rader och rader med terasser. De tar aldrig slut. Situationen känns overklig, så himla mäktig. Med risk för att låta allt för töntig så tänker jag ändå hävda att den här morgonen är någonting som jag sent kommer att glömma.
Publicerad 2013-07-29 07:45:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar den 16e juli
Det började redan på Lishui station. En varning. Imorgon kan det hända att bussarna inte går. Vi vet inte än. Vi måste vänta och se så att tyfonen inte tilltar. Tyfon. Jag hade hört det förut. Visst var det lite vindigt, men det hela kändes så fånigt. Det var ju bara lite blåst. Skulle de sluta köra bussen för det här lilla? Vi gav oss ut i småstadsvimlet för att se oss omkring. Gick på leriga bakvägar, kikade in i frisörsalonger, spelhallar, apotek och såg små stånd som sålde allt ifrån nypressad bambujuice, kyklingfötter och en stor samling plastpåsar och skruvar. Plötsligt vände jag mig om och kollade upp på himlen. Någonting var fel. Kolsvarta moln smög sig fram längs med horisonten. Vi bestämde oss för att gå tillbaka. Vinden tog tag i mitt hår. Jag tittade upp igen. Himlen hade bytt färg. De kolsvarta molnen som hotat vid horisonten hade tagit över hela himlen. Det var som att flera timmar hade gått på bara några minuter. Det kändes i luften. Gatorna var folktomma och bilarna körde snabbt fram längs gatorna. Vinden ven och lyfte alla lösa föremål från marken. Mopedlarmen tjöt. Jag hade aldrig sett himlen så svart förut. I samma sekund nuddade första droppen vid min kind. Där och då förstod jag plötsligt varför de inte var säkra på om bussen kunde gå dagen därpå eller inte. Ingenting kändes självklart längre. Vi kunde bara vänta.
Publicerad 2013-07-28 08:24:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag förmån anteckningar den 15e juli
Att besöka en publik toalett i Kina är lite som att öppna ett paket på julafton. Man vet aldrig riktigt vad man får. Är det bra paket hittar man en håltoalett med bås då man kan stänga dörren bakom sig och en tramp- eller kickpedal så man kan spola. Är det ett riktigt, riktigt bra paket så finns det till och med papper och om man har varit riktigt, riktigt snäll finns det till och med tvål. Har man otur så kan vad som helst hända och då menar jag verkligen precis vad som helst. Vanligt är att man hittar små bås utan dörrar och spolningsfunktioner där man antingen måste tycka på en knapp eller dra i ett snöre. Ibland är hålet som man utför sina business i en ränna som var tredje minut spolar med allt som har hamnat i rännan från båsen längre bort. Jag har sett de mest fasansfulla saker där nere. Egentligen vill man inte kolla, men ibland går det liksom inte att undvika.
Det var en sådan toalett jag hade hamnat på när vi befann oss på busstationen i Hangzhou för att ta en buss ned till Lishui. Jag försökte få ett bås längst bort närmast väggen så att jag skulle få så få inspektörer som möjligt när jag uträttade mitt behov. Efter att ha väntat i fem minuter på de båda som intog båsen längst bort och insett att om de dröjde kvar så länge på toaletten ville jag nog inte vara nästa att gå in efter dem, satte jag mig istället någonstans i mittgången. I båset rakt framför mig, 1,5 meter bort satt en tjej strax under 30 och pratade i telefon. Hon stirrade rakt in i mitt bås. Hon hade inga problem med att uträtta sitt behov, om man säger så, men jag tyckte att situationen var lite obekväm. Helt plötsligt kom en städare in och började städa främre delen av mitt bås. Alltså, jag vet inte om ni fattar hur små de här båsen är. Hon var så nära att jag kunde röra vid henne. Jag frågade henne vad hon höll på med och att jag faktiskt höll på med någonting i själva båset. Hon svarade att hon snart var klar och fortsatte skrubba golvet. Några sekunder senare var hon i alla fall borta och jag samlade mental kraft för att...ja, ni vet. Jag hann inte långt innan en mamma i båset till vänster om mig skrek till att det satt en utis i båset bredvid. Hon lyfte upp sin dotter över kanten så att dottern inte skulle missa spektaklet. Det måste ha sett roligt ut, med kjolen uppdragen ovanför knäna och huvudet stirrandes uppåt i en nackbrytande position. Det tyckte åtminstone lilla Fu som jag snart skulle få reda på att hon hette. Mamman och lilla Fu började ställa frågor och efter några minuter kändes det som att jag hade fått berätta hela mitt livs historia. Till slut sa jag att jag var tvungen att skynda mig för att vår buss nog skulle gå snart. Då de inte fattade vinken sa jag att jag skulle vilja vara lite ensam. Då försvann deras huvuden från kanten. När jag skulle gå vinkade de hejdå från deras bås. Ja, man kan aldrig vara helt säker på vad som kommer att hända när man går på publika toaletter i Kina.
Ps. Vi kan väl slå klart att jag bara skulle kissa och inget annat. Det låter som att jag satt där i typ tio minuter och att ärendet var av en helt annan karaktär. Ni får tro vad ni vill men alltså då föreslår jag att ni provar hur lång tid det tar att försöka kissa samtidigt som att massa främmande människor tittar rakt in/ned på dig samtidigt som du skall föra en konversation med dem på kinesiska. Det tar mer tid än vad man skulle kunna tro!
Publicerad 2013-07-26 04:35:00 i Allmänt, Erika,
Hej! Vi sitter och väntar på att hämta upp våra nya kinesiska visum på immigrationskontoret i Hong Kong. Därefter åker vi direkt upp till gränsen för att promenera in i Kina igen. Ikväll tar vi ett flyg norrut. Svindlande slätter, minoritetsbyar och stjärnnätter väntar. Om två veckor är planen att vi skall nå Mongoliets gräns. Jag vet när vi kommer få internetåtkomst igen, men vi har några tidsinställda inlägg så ni kan hänga med i alla fall! Till dess får ni ha det så bra. Vi saknar er!
Publicerad 2013-07-25 01:32:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar den 10e juli
Bussen från Linying var helt full. Klockan var strax efter halv fem och vi var på väg upp till Luoyang för att ta ett sovtåg till Shanghai. Enligt Yang Xiao, som vi träffat i Nangjiecun, skulle bussturen ta en timma. Tåget till Shanghai skulle inte gå förrän en minut över elva, men vi ville ha mycket marginaltid bara för att vara på den säkra sidan. Vi skulle byta mot ett tåg i Zhengzhou och åka till Luoyang för att ta ett tåg där. Klockan gick och när bussturen drog mot en och en halv timma och därefter två var vi fortfarande inte oroliga. Vi började bli hungriga och pratade om vad vi skulle äta och vilka kortspel vi skulle spela medan vi väntade på tåget i Luoyang. Riktigt så blev det förstås inte. Kvart över åtta meddelade kassörskan på tågstationen att alla tåg till Luoyang hade gått för dagen. Vi skyndade iväg till busstationen för att hitta en bussbiljett. Biljetterna var slut där också men som tur var hittade vi en kille som kunde lösa en biljett åt oss ändå för 20 kr. Vi sprang på bussen och precis när vi satte oss började bussen rulla. Vi pustade ut, men än var det inte över. Vi frågade någon när bussen skulle vara framme i Luoyang. Svaret satte sig i halsen på oss. Tjugo i elva. Vi skulle aldrig hinna till tågstationen som låg 40 minuter bort. Vi förklarade vår situation för killen som löst biljetten åt oss. Då gav han oss ett snett leende och frågade varför vi inte går på tåget här i Zhengzhou istället. Tåget skulle stanna här innan det gick mot Shanghai. I tre sekunder stannade världen upp. Jag galopperade fram till chauffören, skrek med full röststyrka att vi måste gå av och att hon måste stanna. Bussen hade lämnat busstationen och kommit ut på öppna vägen. Hon stannade bussen mitt i gatan och vi slängde upp bagageluckan och drog ut våra ryggsäckar och sprang till vägkanten och hoppades på att inte bli påkörda. Vi visste fortfarande inte om det var helt okej att gå på en hållplats senare. Det borde gå bra, eftersom ni är utlänningar och talar kinesiska, fick vi förklarat för oss. Hade det varit kineser eller japaner så hade det inte gått. När tjejen vid biljettkontrollen tog emot våra biljetter dröjde tre sekunder längre med blicken än vad hon borde pumpade mitt hjärta på högvarv, men allt gick vägen och åtta timmar senare var vi framme i Shanghai. Tack du, vår räddare i nöden.
Publicerad 2013-07-23 19:30:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 8e juli
Svarta Santanas med tonade fönster rullar ned för paradgatan. I varje gathörn spottar högtalare ut pampig marschmusik. Storögda leenden möter oss var vi än går. Granskande ögon iakttar oss hela tiden. Ibland känner jag mig förföljd. Samma personer dyker upp överallt. Letar omedvetet efter mikrofoner eller inspelningsapparater i buskar och träd. Molnet snurrar runt i mitt huvud. Vad är verkligt? Vad betyder egentligen begreppet verklighet? Byggnaderna, affischerna, människorna. Det är som att vara i en film. En helt egen värld. Samhället har frusit i tiden. Ingenting har ändrats sedan dess. Utopin. På internet kan man hitta rykten om att samhället inte fungerar så bra som de vill att man skall tro. Rykten om djupa skulder, sponsring och den eviga tystnaden. Det är förstås ingenting som man pratar högt om.
Vi promenerar fram längs med paradgatan. Invånarna i samhället är inte så vana vid mörkblonda flickor från Sverige. Folk hoppar ut ur sina bilar och parkerar dem mitt i gatan för att häpet iaktta spektaklet. En fru skriker till sin man, förhoppningsvis på skämt, att hon ska ta ut skilsmässa om han inte får en bra bild när vi tar ett gruppfoto. Vid ett tillfälle passerar vi en park där kineserna dansar pardans. Vi blir indragna i ringen av två tanter. Alla andra par lämnar dansgolvet och ställer sig i en ring runt omkring oss. Vi är hela världens mittpunkt. Som mest står 150-200 personer i ringen och applåderar, skrattar och tar kort. Dagen efteråt pratar vi med mer än tio personer som det antingen visar sig stod i ringen själva eller hörde om ringen från någon släkting längre ned på gatan.
Långt in på kvällen sitter vi på en nattmarknad. Vi blir inbjudna att sitta med några killar vid ett bord längre bort. De är några år äldre än vad vi är, allihop har de vuxit upp i samhället. Vi spelar ölspel och de förlorar och tvingas dricka glas efter glas. Många öl senare så börjar de prata. En av dem har studerat och bor och jobbar nu i en av de största städerna. Han är mest drivande i frågan. Sakerna de berättar ekar fortfarande i mitt huvud. Jag vågar inte dela med mig av det här. Sakerna som de berättar är egentligen ingenting som man pratar högt om, inte ens mellan vänner. Jag vet fortfarande inte vad som är sant och vad som inte är det, men vad är egentligen sanning?
Publicerad 2013-07-15 13:20:00 i Allmänt, Erika,
Utdrag från anteckningar 8e juli
Vi stod i hotellets reception. Tre 20-någonting-åriga tjejer välkomnade oss med raka ryggar och hårda frissyrer. Bakom disken kunde man läsa fem stora tecken, tunga tecken. Jag visste precis vem som hade sagt dem, men frågade ändå, bara för att testa, utmana illusionen. Hastigt vände en av de yngsta flickorna blicken ned i marken, bara för en millisekund. Kinderna antog en rosa nyans. Hon höjde huvudet igen. Hennes mörkbruna ögon stirrade rakt in i mina. Hon fnittrade till. Bet sig i vänster sida av läppen, som för att dölja ett oväntat leende. Mao ce dong. Hennes ögon glittrade. Hon såg ut som en förälskad skolflicka. Ni vet sådär man känner sig när man precis att träffat någon och man bara för allt i hela universum inte kan sluta tänka på den där personen och någon nämner dennes namn och man bara fylls av den där känslan som bara drar i knäna och får luften omkring att bli syrefattig och elektrisk på samma gång. Alltså, den där känslan. Precis sådär var det. Det var just så allting började.
